En sak som en oerfaren fågelhund oavsett ras behöver lära sig är att följa efter en skadeskjuten fågel och ta den. Att skadeskjuta en fågel är piss rent ut sagt, men det händer alla skyttar någon gång, och då måste fågeln in fortare än kvickt så att du kan avliva den. Därför behöver våra hundar lära sig att följa efter och gripa en ”skammad” (skadeskjuten) fågel.
En fågel som skjutits men kan springa iväg kallas ”runner”. Hunden får då följa löpan (spåret där fågeln sprungit) för att jaga ifatt fågeln.
Många unga och oerfarna hundar verkar tycka det är lite läskigt i början men min erfarenhet är att de efter den initiala osäkerheten sedan älskar den uppgiften. Tassla är en helt outstanding jakthund i de situationerna – hon följer och ger sig inte. Behövs det hoppar hon ganska högt och tar fågeln i luften … Men första gången var hon väldigt tveksam och jag fick peppa henne.
Inför unghundsderbyt i höstas sköt vi för Flippa och hamnade i en situation där vi fick en runner.
Hon gjorde ett imponerande arbete på en fågel som hon inte kunde markera med syn – hon satt in en buske och den sköts på lite håll på en väg, fågeln damp ner men sprang sedan. Jag sände henne på ett linjetag och när hon kom till nedslagsplatsen blåste jag ett litet närsök. Hon tog löpan direkt, men blev nog lite fundersam för hon kom åter efter en liten sväng för att undersöka nedslagsplatsen. Det tänker jag är typiskt en oerfaren hund – de vill dubbelkolla kolla säkert var doftspåret börjar. Jag blåste stopp och dirigerade henne åt vänster.
Woohoo vad fint hon tog det! Hon sprang rakt och fint åt vänster och tog löpan igen. Jag såg mellan träden hur fint och säkert hon sprang efter – en lång bit. Sedan försvann hon ur syn- och hörhåll ett tag. Fågeln hade kommit lite väl långt så i något läge blev hon nog osäker då avståndet till mig blev alltför stort och kom åter. Vi skickade en erfaren hund att hämta in den skammade fågeln istället. Flippa har ju inte ens varit i närheten av en sådan situation förut, hon har ju bara skjutits för ett par gånger, så den blev lite väl svår. Snart blir hon nog som Tassla. 😉
Jag är jättenöjd hur bra hon tog mina signaler och hur hon initialt löste situationen. Vi fick det på film:
Vissa saker kan man inte träna på annat sätt än att hunden får erfarenhet av dem när man jagar. Detta är en typisk sådan situation. Nästa gång Flippa fick hämta en skammad fågel var några månader senare och situationen var inte all så svår – hon behövde bara följa löpan några meter. Hon tog den direkt men gjorde sedan misstaget att släppa den några meter innan mig (något vi har slitit lite med under hösten). Det upptäckte hon dock var ett jättemisstag eftersom fågeln sprang iväg … Hon tog den blixtsnabbt och kom sedan hela vägen in. Efter det har hon inte släppt några fåglar innan avlämning så jag hoppas hon lärt sig något som sitter kvar nu. 🙂
