Julkalender 2022: Lucka 15: “Det är inte hunden som är rädd för viltet, det är jag”

Citatet i rubriken kommer från en elev, eller egentligen flera elever, som sagt något snarlikt. För det är något med det där med vilt. Det händer något med oss förare! Plötsligt blir vi så HIMLA intresserade av att få in den där fågeln till varje pris, nervösa för att minsta lilla blick på viltet innan hunden greppar betyder att hunden ska vägra att ta viltet eller minsta tugg betyder att den kommer slita viltet i stycke och äta upp det. Typ. 😉

Och vissa förare tycker det är äckligt med döda fåglar, gissa om det riskerar att smitta till hunden? 😉 (Man vänjer sig! Det har vi gjort. 😉 )

Flera retrieverprov i Sverige innehåller ju kallvilt – alltså döda, frysta och sedan tinade fåglar – och om du vill starta på dem så behöver du träna med kallvilt. Ska du bara jaga och själv är jägare kan du ju unna dig lyxen att träna på varmvilt allra mest (alltså nyskjutet vilt) som de flesta hundar brukar vara intresserade av att greppa.

Vi tränar på de där frysta fåglarna och håller tummarna för regeländringar framöver så vi sedan slipper göra det så mycket. 😉

Eftersom många förare vi träffar “blir konstiga” så fort vilt kommer in i träningen så försöker vi tänka tvärtom. Sluta tjata, andas, studera hunden och ge den lite tid att fundera över vad det här är för apport – om det behövs. Försök ha en lättsam inställning där hunden inte känner krav och press och om den inte vill gripa efter att ha nosat på viltet så är det dags att du engagerar dig lite mer, men inte i hunden utan i viltet. Här kommer några tips för dig som ska träna vilt med din hund och du märker att den är lite tveksam inför att gripa viltet:

Välj ett vilt som är mindre och väldigt lätt att gripa, och som inte släpper för mycket fjädrar. Börja alltså inte med en gås (stooor!) eller en duva (släpper mycket fjädrar!). En kricka eller en rapphöna kan passa.
Ha hunden i koppel och promenera förbi viltet som om att du inte visste att det låg där. Låt den nosa på viltet, avbryt endast om den börjar slita i fjädrarna, försöker rulla sig, slicka mycket på det eller tänker kissa på det.
Gå sedan vidare och ta med dig hunden. Om den är intresserad av viltet så kommer hunden komma på att den måste ta med skatten när ni börjar gå iväg. Gå några vändor förbi vilket och se vad som händer.
Om hunden tar viltet berömmer du glatt och beundrar det ihop med hunden, kortar kopplet något och går iväg – ni tar en liten promenad ihop med viltet helt enkelt. Strunta i avlämningarna nu i början, gör ingen grej av det utan byt bara med något gott godis efter en stund.
Om hunden inte vill gripa kan du börja göra lite mer aktiva övningar med den, som att kasta viltet en bit. Ibland hjälper det att kasta in det i en buske så hunden får kämpa lite för att få ut det. Eller bra dra det lite längs marken för att få igång hundens lust att jaga efter det.
Vissa hundar behöver strumphjälp för att vilja gripa. 🙂 Sätta en nylonstrumpa över viltet och börja sedan att klippa större och större hål i strumpan så mer och mer fjädrar sticker ut.

Om din hund är väldigt förtjust i viltet – lite överförtjust 😉 – kan du behöva ha en annan strategi. Låt den bära viltet i lugna situationer och vänj den vid detta fantastiska som inte behöver innebära party varje gång. Här visar Lena med sin labrador Stomp hur de tar med en fågel på promenad:

https://

Lenas hund Flippa har en lite hysterisk personlighet 😉 som verkligen kom fram i första mötet med en död and – hon är nog den end hund vi har sett som slagit en volt ihop med fågeln hahaha (filmen inleds med det klippet) och hon närmade sig vilt med skräckblandad förtjusning och en liten krydda resursmedvetenhet:

https://