Närsöket kanske är det moment som är lättast att glömma bort att träna, men det som verkligen kan hjälpa eller stjälpa utgången på en dirigering. På B-prov kan det fungera att bara blåsa närsök i ryggen på hunden – området är extremt välvittrat om många hundar varit där så hunden har stor chans att få vittring och vara kvar i området. På WT (dummies) eller A-prov/field trial/jakt (varmvilt) kan vittringsförhållandena ibland vara så svåra att det nästan inte finns någon vittring alls om hunden inte i princip står på dummyn/viltet.
Jag (Elsa) har själv sett flera sådana sådana situationer, både på prov och på jakt, till exempel när en liten rapphöna fallit ner i högt gräs eller en dummy landat i en regntung, vindstilla bokskog. I det sistnämnda fallet såg personerna som stod lite närmre dummyn, men hundarna fick inte vittring på den förrän de var 30-50 centimeter ifrån den (och de såg den inte heller eftersom den var gråaktig mot den gråbruna marken).
Jag upplevde det även på ett SGL-prov i våras: vi fick en till synes ganska enkel markering ca 40 meter bort, 10 meter framför linjen i en plätt med lite högre gräs/någon buske. Runt omkring var det halvhögt gräs (äng) och ca 20 meter längre bort fanns skogskanten. Jag fick Keen till området, men när jag blåste närsökssignal hade han för mycket spring i benen och drog sig mot den lockande skogskanten istället. Jag stoppade honom, fick honom tillbaka till området, blåste närsök – och han drog sig mot skogsområdet. Samma visa upprepades en tredje gång (här någonstans började jag hoppas på att domaren snart skulle be mig kalla in eftersom det inte kändes som att vi gjorde ett effektivt arbete 😉 ). Vi blev ombedda att kalla in till slut, och såg under provets gång flera hundar som åkte ut på precis samma sak – de kom till området, men stannade inte kvar där och sökte utan sprang för fort och lämnade området.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, det är oerhört viktigt att inte bara lära hunden slå på näsan när den hör närsökssignalen, den måste även slå av på tempot/söka i långsamt tempo för att hinna känna vittringen och stanna kvar i området/inte utöka området för fort.
Det är något jag, trots att det inte syntes på provet 😉 , faktiskt tränat mycket på med Keen – men behöver träna ännu mer på. För honom är övergången från att springa fort till att söka långsamt och metodiskt väldigt svår. Finns det vittring i området eller naturliga hinder som bromsar upp honom blir det ju mycket lättare, men i situationer där det inte finns det (till exempel öppen äng) blir det väldigt svårt. När jag blåser närsökssignalen så vill jag inte att han ska söka för att det finns vittring utan för att hitta vittring och då måste han söka i ett avvägt tempo.
Filmen nedan visar slutet av ett träningspass där vi jobbat mycket med närsöket och vi hade fått till det precis så som jag vill att det ska se ut. Eftersom Keen är så snabb blåser jag nästan alltid stopp innan jag blåser närsök (om jag inte ser att han kommer rätt i vind eller får vittring av föremålet utan att jag behöver blåsa). Efter stoppet ger jag honom också en liten stund att samla sig innan jag blåser närsökssignalen. I filmen skickar jag Keen på ett dolt linjetag till mitten av ett stort fält. Där har jag gömt några små dummyer så att han verkligen får leta för att hitta dem. Innan jag blåser närsökssignal kastar en kompis dessutom en markering en bit bort som störning.
Behöver du också jobba mer med närsöket? Det finns förstås en onlinekurs för det 🙂 Välj mellan med eller utan återkoppling.
Lycka till med träningen!
//Elsa & Lena
