Den siste januari blåstes fågeljakten av och efter det gick vi in i dels vila och dels träning inför nästa. För retrievrerna drar ju dessutom provsäsongen igång och spanielar kan göra vattenprov (godkänt krävs för att få starta på fältprov) och Nybörjarprov B och WT (även om de två sistnämnda inte förekommer så ofta).
Jag brukar vara iväg på mellan 20-30 jakter varje säsong men den gångna säsongen blev det inte så. Det blev nog inte ens tio. Den största anledningen stavas bensinpriser, men det fanns också andra privata anledningar. Provsäsongen (för mig innebär den jakt då jag går fältprov med mina spanielar) gick också helt om intet eftersom Flippa under hela säsongen gick på mediciner för plötsligt uppblossad allergi. Och en hund under utredning för allergi kan inte få dispens.
Men på de jakter vi kom iväg på var det några som stack ut i positiv bemärkelse; detta var Flippas andra säsong och hon kändes för det mesta riktigt bra och några viktiga pusselbitar föll på plats. Jag tänkte berätta om tre av dem i tre olika inläggg, tre viktiga kunskaper för en bra jakthund som jag är glad över att hon nu förvärvat.
Sitt på avstånd utan kontakt med föraren
Den första är en grej som jag jobbat jättemycket med. Flippa är en vad man brukar kalla “mjuk” hund vilket för mig betyder att hon är väldigt känslig och receptiv och om hon inte förstår vad jag menar blir hon genast orolig. Hon är också väldigt förig och uppmärksam på mig och det i kombination med ett litet dåligt självförtroende (som definitivt blivit bättre tack vare jakten) har gjort att hon absolut inte velat sätta sig på stoppsignal om hon inte SER mig. Den som har fört en spaniel på jakt eller prov vet att de flesta gånger ser man inte hunden när den stöter (och ska sitta) och dirigeringarna innehåller många moment av att man inte ser hunden eftersom den är liten och marken ofta är full av snår och buskar. Så jag har tränat detta att Flippa ska kunna sätta sig utan att ta ögonkontakt med mig. Under hennes första säsong kunde hon stöta, sedan springa lite åter till mig för att sätta sig så fort hon såg mig. Jag jobbade med att belöna massor sitt utan att hon såg mig och försökte också få till det och lyckades faktiskt ganska bra, redan första jaktsäsongen. Jag fick bara inte vara alltför långt bort, eller om ett snår var väldigt tätt ville hon komma lite närmare mig. Så i stort sett blev det mycket bättre men det var under denna säsong som polletten trillade ner helt och hållet.
Det skedde på en rough shooting där det initialt var väldigt mycket fågel i marken och sedan blev lite mer lagom med halvlånga släpp och en stöt här och där; en jakt helt i min smak, med omväxlande terräng, bra retrievers som plockade upp och en handfull skickliga skyttar. Vi började i ett långt, djupt dike (vanligtvis är jag inte så förtjust i diken, de kan vara förfärligt slitsamma för hundarna och det blir liksom lätt orytmiskt sök där hundarna emellanåt får ägna sig åt bergsbestigning). Men i det här diket visade det sig finnas mycket fågel. Vegetationen var väldigt tät, men inte så hög; den gick kanske till höften på mig. Så jag hade en väldigt bra överblick och även om jag inte såg Flippa så såg jag var hon var; gräset vajade där hon sökte.
Jag satte igång henne och pekade henne direkt in i det täta och hon gick kanske två meter, så stötte hon. Jag blåste stopp, och hon satte sig bums. Hon såg möjligen mina ben – jag lutade mig ner och kikade in i den täta vegetationen – och kunde ana henne där inne, stilla som en staty när jag berömde henne med rösten. Vi fick sätta igång igen och hon kom kanske tre meter till – djupare ner i diket som just där var lite flackt – och stötte igen. Nu såg vi varandra definitivt inte men jag var ju fortfarande nära henne så jag kunde fortsätta peppa henne för att hon var blixtstilla och var kvar på platsen. Vi satte igång igen och hon jagade vidare i kanske 15 sekunder så kom stöt nummer tre, också helt utom synhåll men relativt nära och jag kunde fortsätta peppa henne. Vi startade en gång till och Flippa lyckades stöta en fågel till efter bara några meter och återigen utan att vi kunde se varandra och hon var stilla igen. Tänk om man kunde börja varje jakt så där, haha, med kontrollerade stötar nära mig men där vi utan problem kan höra varandra och där jag ibland kan bekräfta henne genom att böja mig ner och möta hennes blick inne i snåret och berömma henne.
Det var en komisk start på jakten där hela jaktsällskapet stod stilla i flera minuter eftersom stötarna kom så ofta, och skyttarna träffade så bra att vi lät viltet ligga (allt hade skjutits bakåt) så kunde retriverna vända upp och skicka bakåt när vi hade gått lite längre. (Detta var en tackjakt så för en gång skull var skyttarna där för hundarnas skull, inte tvärtom). Till slut kom vi ändå vidare och vi kunde jaga lite mer “normalt” med stötar här och där, inte var tredje meter.
En bit in på dagen var terrängen helt annorlunda; öppen björkskog där hundarna fick mer fart och slog lite större slag i den lättsprungna terrängen. Det gick sedan över i någon slags rörflen/vass och plötsligt var Flippa lite långt ut från mig och försvann in i den höga vegetationen. Där stötte hon tre fåglar i samma stöt och jag såg ungefär var fåglarna flög upp och insåg att hon var liiiite för långt bort egentligen och jag tänkte att nu kommer hon säkert springa åter till mig. Men nope. Jag fick bokstavligen leta upp henne, med vass upp till armhålorna gick jag till området där jag sett fåglarna flyga upp och hittade henne sittande som en stenstod, markerade snyggt med kropp och blick åt det hållet en av fåglarna hade blivit skjuten. Då kände jag att vi nog hade löst det här problemet md att hon vill komma mot mig efter stöt eller stoppsignal. 😉 Och det hade vi, visade det sig under resten av säsongen.
Här är en film på hur jag det såg ut första gången jag tränade “osynliga stopp” med Flippa, för att få henne att förstå att det går att sitta utan att ha eller ta ögonkontakt med mig. Sedan gjorde jag det allt svårare; i snår, bakom en granridå osv.
