Stomp på B-prov

Jag har fått skyttarna pris en gång, med Tassla. Det är det finaste priset att få tycker jag, för det betyder att de som faktiskt jagar skulle vilja ta med min hund hem och jaga över den, oavsett om den kanske fick en nolla på provet just vid detta tillfälle. I lördags startade Stomp på B-prov för retriever, nybörjarklass, och i kritiken efteråt inledde domaren med orden ”Den här hunden vill jag ha med mig hem”. Det var lite som att få skyttarnas pris. 🙂

Jag hade dessutom en fantastisk känsla hela provet igenom, och för mig är den helt överordnad. Känslan av att vi är på samma planet, vi samarbetar, vi lyssnar på varandra, jag stöttar henne på bästa sätt, hon gör sitt bästa i arbetet – det är ett växelspel och en enorm glädje när man befinner sig i det tillståndet ihop med sin hund. Den känslan är det jag tränar för! Och lever för, höll jag på att säga 😉 men nåja.

Och just igår så gick bedömningen och poängen – full pott på allt – hand i hand med min känsla och såklart är det extra roligt. 

Jag har haft en period med ledsna känslor kring att starta prov och det har gått så långt att jag funderar på att helt enkelt sluta med det och ”bara” jaga eftersom det är det roligaste jag vet. Samtidigt så har jag tidigare tyckt det varit kul med prov och skulle vilja komma tillbaka till den känslan. För en vecka sedan tog jag tag i detta och anlitade Eva-Marie Wergård som coach. Hon hann bara skicka mig ett mejl med några frågor kring mina känslor kring att starta prov – och bara att jag läste de frågorna gjorde att jag fick kontakt med mitt ”kompetenta provjag” och kunde styra mig själv rätt på detta prov med Stomp. 

Jag har ju startat många spanielprov och tävlat mycket tidigare med både hund och häst så jag har en stor erfarenhet av att tävla med allt var det innebär av att hantera psykologisk press och så vidare. Men av någon anledning har jag tappat kontakt med både mina förmågor och min lust. Jag ser fram emot att komma i kontakt med dem igen ihop med Eva-Marie, för även om det just nu känns skitkul så kan jag inte vara beroende av resultat och poäng som andra ger mig, det tar död på min lust eftersom jag bland annat hamnar i prestationsångest. I samma sekund som jag börjar bli prestations- eller resultatdriven så blir jag en dålig hundförare nämligen.

Men igår hade jag lyckats försätta mig själv i en lugn men förväntansfull känsla och när jag kom till provplatsen på Alebäckens gård och blev mött av otroligt vänliga och snälla funktionärer och trevliga medtävlande så var det lätt att hålla i den känslan. (Tack SSRK Västra!).

Stomp och jag hade startnummer 5 och jag stod och tittade på det första ekipaget för att se lite hur provet var upplagt. Det är alltid lika roligt när man står så där och tittar ihop med andra som är lite nervösa, och höra alla kommentera vad som händer ”oj det var klurigt” eller ”det där kan nog bli svårt” och så vidare. Då är min strategi att möta allt jag ser och hör med positiva kommentarer. Jag stod följaktligen och sa ”kul” och ”spännande” och ”det här ska bli kul” ända till jag såg vattenapporteringen som hade en si sådär 50 meter lång uppgång innan avlämning. Då sa jag bara ”oj då” och kände en fjäril fladdra till.  Stomp är nämligen allergisk och det sitter framförallt i henne öron, som är känsliga. När det kommer vatten i dem har hon svårt att hejda impulsen att skaka sig. Eftersom hon alltid vill göra bomben när hon hoppar i vatten så får hon ofta vatten i öronen – vilket inbjuder till att skaka – så vi har verkligen tränat långa uppgångar där hon ska skaka sig först efter avlämning, men det kan fortfarande vara lite svårt. Efter att ha snabbkonsulterat Elsa på sms (blir det “neddrag” om jag visslar?) så aktiverade jag plan B – ha visselpipan i munnen och verkligen vara beredd att blåsa om jag såg minsta tendens till skak.

Eftersom jag är besatt av att göra en bra uppvärmning – det är ofta skillnaden på succé och fiasko även i vardagens träning – så värmde jag upp enligt min plan, fick Stomp att landa på ett bra ställe (hon är alltid övertaggad inledningsvis) och hade sedan lite tid över. Gick då och tittade lite på hur ekipaget innan mig startade. Och hoppsan, hon åkte ut efter två minuter, och där stod jag med en bit till bilen och ingen hund med mig. Jag sprang tillbaka till bilen med hjärtklappning men på vägen tänkte jag att i samma sekund som jag öppnar lucka så ska jag var lugn och långsam och bara bry mig om Stomp. Det lyckades jag med (high five till mig själv) och när jag kom tillbaka till hundstoppet hade funktionärerna tagit fikapaus så jag kunde gå fram och åter i tio minuter och landa oss ännu bättre och fokusera på min uppgift; att sopa banan för Stomp så hon kunde göra sitt bästa.

Det första som hände när vi kom in var att vi fick förflytta oss till platsen där den första markeringen skulle ske. Stomp hade redan stenkoll på kastaren och hon var uppmärksam och fokuserad. Jag lät henne sitta lite extra länge efter skott och kast, så domaren skulle se hennes fina stadga. På kommando rivstartade hon och det var inte en helt enkel markering, det var backigt och stenigt och en liten mur och så vidare. Hon spikade den dock, svepte upp fågeln i farten och kom tillbaka i lika hög fart och lämnade i hand. Efter det blev det en liten förflyttning men vi hade knappt börjat gå förrän skytten sköt två skott mot söket. Stomp stannade snyggt och markerade skotten och sedan gick vi en liten bit till innan domaren pekade ut sökområdet. Detta är nog Stomps paradgren, hon älskar ju att springa, gärna stort och fort, fast inte bara full fart och utan näsa utan man ser väldigt tydligt hur vittringen fångar henne när hon hittar viltet. Hon sökte fint och använde vinden snyggt, både nära och långt ut och fick in sex fåglar i bra takt. Jag älskar att stå och se på henne när hon söker, hur hon jobbar sig igenom marken och använder vinden. Jag såg på henne att hon var lite sliten efter att ha fått in alla fåglar och fångade upp henne så gott jag kunde medan vi förflyttade oss mot vattnet. 

Vid vattnet satt hon med stor förväntan, även här hade hon såklart fått koll på kastaren, och även här lät jag henne sitta lite extra länge efter skott och kast. Sedan bar det iväg med en himla fart över den nysådda åkern som ledde fram till vattnet. ”Nu kommer hon göra bomben” sa jag till domaren och det gjorde hon förstås, simmade raskt ut och vände in och jag stoppade pipan i munnen. Hon hade ett otroligt driv upp ur vattnet och över åkern. Jag tror aldrig jag sett henne springa så fort med en fågel från vatten förut – så kanske gjorde avståndet henne faktiskt en tjänst. Jag såg direkt på hur hon höll huvudet att jag inte skulle behöva blåsa. Jag bara tog emot min helt perfekta lilla fina hund och log. 

Därefter fick jag koppla och gå och torka henne och sätta på täcke, som jag hade tagit med ner till provplatsen på domarens uppmaning. Väldigt bra – inte minst nu när det börjar bli lite kallt. Medan domaren skrev in kritiken i SKK Start så pussade jag massor på Stomp och masserade henne med handduken. Därefter fick hon täcke på sig och vi gick tillbaka till domaren.

Han kom fram till oss och såg så jädra glad ut! Han lyste som en sol när han beskrev var hans bil var parkerad ifall jag händelsevis inte skulle vilja ha med mig Stomp hem. Där stod vi och lyste som två solar för vi kände båda samma sak. Fan vad bra det där var! Det kunde inte ha gått bättre.

Därefter gjorde vi passiviteten som var hur lugn som helst. Jag mötte Stomps blick ett par gånger och log och nickade mot henne och hon tittade med uppmärksamhet på den andra hundens arbete.

Sedan var det klart och de gulliga funktionärerna såg lika glada ut som jag kände mig och applåderade. <3 

Detta var vårt andra B-prov. Det första gjorde jag mest för min egen skull; jag behövde veta lite vad det faktiskt innebar och vad vi verkligen behövde träna på. Det var svajigt som tusan men det gav oss ett Good. Jag gillade dock inte alls känslan vi hade, och bestämde mig för att förutom få en del faktiska moment på plats så var känslan det viktigaste. Efter det har jag tränat och som en träningskompis sa häromveckan ”det märks verkligen att du har tränat, hon har ett helt annat lugn och fokus nu”. Veckan innan provet vallade Elsa dessutom runt oss vid olika vatten, eftersom det är det svåraste för Stomp som för 1,5 år sedan rivstartade på 100 meter när hon såg ett vatten för att kasta sig i, haha, och ibland får hon återfall. Elsa är dessutom min stora stöttepelare när det gäller retrieverprov; hon är som en uppslagsbok, kan alla regler, har koll på vad man kan råka ut för, vad du får gör och inte och så vidare. Hon är dessutom ascool när hon för hund på prov, så en förebild!

B-prov för retriever är ju en egenskapsbedömning men jag tänker på det som så här; jag filar på min hunds egenskaper och lyfter fram dem, filar lite extra där jag tycker att hon behöver blir bättre och annat behöver jag inte fila så mycket på. Hade jag gjort den här starten för ett år sedan hade det blivit kaos. Stomp var omogen och ofärdig , alldeles för mycket “galen” jakt och fåglarna gjorde henne så upphetsad att hon kastade dem på mig i avlämningarna. Hon behövde mer träning för att kunna växla mellan av och på dessutom. Men nu var hon redan att visa upp sina “egenskaper”. Som en träningsvän sa “du har verkligen lyft fram hennes egenskaper på ett bra sätt”.

Hemma väntade husse Lars med champagne och festmåltid och vi firade resten av dagen, det är en av våra livsdeviser: 1, ha alltid en flaska champagne på kylning och 2, fira allt i livet som går att fira. 🙂 (Man kan ha en liten flaska och det behöver inte vara champagne förstås – om man får för sig att fira väldigt ofta 😉 )

För Stomp är inte bara min hund utan hon är också husses hund. Jo, det är jag som tränat henne mest; det är jag som åker iväg på samträningar, kurser, stämmer träff med andra tränare, byter plats, tinar fåglar och så vidare. Men Lars har gjort ett stort arbete med Stomp i vardagsträningen. Han har exempelvis jobbat mycket med hennes stora jaktlust som är lite väl stor då hon gärna jagar med ögonen och drar på synintryck. Han har gått många mil fotgående över stock och sten, gjort många dolda dirigeringar och så vidare. Vi har en ständig dialog kring vår träning ”idag gjorde jag si och då hände så och nu behöver vi träna det här ett tag” vilket till exempel resulterat i att Lars ett tag kampanjade hennes markeringar (som tidigare var för korta och hon försökte jaga upp allting – hon jagar hellre än apporterar om hon får välja). När Stomp spikade dagens markering tänkte jag ”tack, älskling”, för det jobbet har verkligen gett resultat. <3

Nu är vi båda peppade att fortsätta träningen och jag ser faktiskt fram emot att starta öppenklass till våren. Det ska bli kul! 🙂

Så här såg kritiken ut i SKK Start:

Klass: NKL Pris Excellent 

Helhetsintryck: En tik som gör allting rätt. Fart o fläkt. Arbetar i mkt god kontakt med sin förare.

Samarbete

Följsamhet runt föraren 6 – Mycket god följsamhet 
Samarbete på avstånd 6 – Mycket god samarbetsvilja 

Söklust

Lust/Motivation 6 – Söker med god motivation utan att mattas
Marktäckning/Effektivitet 6 – Täcker effektivt hela marken 

Markeringsförmåga

Koncentrationsförmåga 6 – Mycket fokuserad, spelar med mycket bra 
Minne 6 – Mycket goda minnesbilder 
Uppföljning 6 – Lokaliserar direkt med bra uppföljningar 

Stadga

Stadighet 6 – Lugn och stadig 
Ljud 6 – Helt tyst.
Skottreaktion 6 – Uppmärksam och spelar med. 

Apporteringslust

Spontanitet 6 – Spontan, griper direkt Inleverering 
6 – Direkta snabba inlevereringar 

Apportgrepp

Lämplighet 6 – Lämpligt balanserat grepp 
Mjukhet 6 – Korrekt grepp 
Avlämning 6 – Lämnar i hand 

Vattenarbete

Igång/Passion 6 – Går direkt i och arbetar frimodigt i vatten 
Simsätt 6 – Simmar snabbt och effektivt