Häromdagen var jag ute på ängen och tränade sök med Tassla. Jag placerade Tassla på sin pausplats, en filt vid min ryggsäck, gick iväg en liten bit och kastade sedan ut tre föremål framför mig till höger och tre åt vänster. Som i en korridor.

Sedan gick jag och satte mig med Trasslet och fikade en stund. Hon släppte fort fokus på området där jag kastat ut grejerna (som för dagen var dummys i olika storlekar, kaninbollar och en vinge).

Efter en stund tog jag så med mig hunden, tränade att gå fot fram till början av korridoren, satte henne och lät henne sitta en stund och bara vänta, innan jag satte igång henne på söket.

Det går fruktansvärt fort när hon söker. (Jag ska filma det en dag så fort jag får chansen att släpa med mig en medhjälpare ut). Hon sänker liksom hela kroppen mot marken och så drar hon i väg i cirklar över marken – slår ut åt det håll jag har skickat henne, vänder fint efter en liten bit och slår åt andra hållet. Trots farten missar hon inte en endaste grej. Hon plockar upp dem och kommer in med dem i blixtfart. Duktiga lilla cockern!

Tre viktiga lärdomar idag:

1. Om hon får ett av de mer intressanta föremålen (kaninboll) i näsan även om det ligger andra föremål närmare (som hon borde ha fått i näsan först) så tar hon ändå kaninbollen först. På prov ska området “täckas” det vill säga hunden ska söka över hela området utan att missa några delar av området – för då kan den ju också missa ett vilt. Jag måste tänka på hur jag lägger ut föremål i förhållande till vinden så det blir en vana för henne att alltid ta det som är närmast. Jag kan också tänka mig att lägga ut mycket vittring av kaninbollen (bara trycka ner den i marken på några ställen utan att lägga den just där) så att hon lär sig att vittring kan finnas överallt och den ska undersökas men sedan ska hon leta vidare efter första bästa föremål.

2. Jag kan inte stoppa henne i söket :). Hon har ett sådant påslag att hon är inte kontaktbar. Läs: Hon kan inte stoppsignalen tillräckligt bra. Jag behövde stoppa henne en gång när hon tjuvstartade och det gick helt enkelt inte, hon hade fått vittring på en dummy och sprang och tog den och kom in. Då skrattade jag bara lite åt henne och gjorde om. Lite senare tog jag ut den här detaljen ur söket och tränade på den separat. Jag tränade först bara några stopp medan Tassla bara skuttade framför mig som på promenad. Sedan lade jag ut en dummy utan att Tassla såg, gick iväg en bit med henne och lät henne sedan “promenera” mot dummyn. När hon var nära mig, så att jag var placerad mellan dummyn och henne (så att jag skulle hinna ta den om det behövdes) så blåste jag stoppsignal. Jag tror att hon hade fått vittring på dummyn då, för hon drog mot den. Men hon klarade nu av att stanna och fick då smaska i sig lite leverpastej.

3. Jag ska inte blanda in uppflogsträningen i själva sökövningen än. Det var alldeles för svårt. Jag lät Tassla vända i ett slag och då kastade jag iväg en dummy bort från henne i den riktning som hon var på väg åt. Sedan blåste jag stopp. Tassla skuttade dock som värsta haren genom det höga gräset och apporterade glatt dummyn… När jag misslyckats med detta två gånger tog jag ut även denna övning ur själva söksituationen och tränade bara sitt vid kast. Då gick det bra, men jag såg på henne att det var rätt svårt, hon fick verkligen hejda sig. Jag behöver träna fler svåra uppflogslekar i allt högre aktivitetsnivå innan jag sätter in dem i söket.

Samtliga lärdomar från det här passet handlar mestadels – enligt mitt sätt att se på det hela  – om att jag lade ihop lite väl många saker på en gång. Träna EN sak i taget! Tränar jag sök så tränar jag sök (och i och för sig även avlämningar i mitt fall – hade de inte varit på plats så hade jag belönat på platsen där hon hittar grejen).  Sätt inte ihop de olika länkarna i en kedja innan de är riktigt starka, då brister kedjan. Så lätt och ändå så svårt…