Provet där allt kan hända; Öppenklass för spaniel

Nu har vi varit på vårt första Öppenklassprov för spaniel. Det vill säga; jag var första reserv och fick inte starta … Det visade sig dock vara rena vinstlotten. För istället fick jag vara viltbärare och gå en meter bakom domaren.

Ni som har varit på ett spanielprov vet att som publik går man si sådär 50 meter bakom och ser typ inget av det som händer där framme med hundekipaget. Förrän det blir en stöt och det flyger iväg en fågel, möjligen.

Att gå med domaren är som att vara skrivare på en lydnadstävling. Man får höra allt som sägs till ekipaget och man ser allt. Det är så otroligt lärorikt! Det borde vara standard att alla någon gång får göra det. 🙂

Domaren var Jörgen Andersson som själv har en hel hög med spanielchampions och som jag har gått kurs för tidigare. Han är enligt mitt tycke klok som en bok och så klart otroligt kunnig. Dessutom har han egenskaper som jag hoppas alla domare har; han är vänlig mot de startande, försöker få alla att känna sig bekväma (vilket verkligen kan behövas för folk är ofta rätt nervösa) och han är också mån om att i möjligaste mån ge ekipaget en bra upplevelse. Jag fick bland annat se hur han lyckades få en person, vars prov var över på 15 sekunder eftersom hunden gick ur hand direkt, att lämna situationen med (tror jag) en rätt okej känsla ändå. Jörgen peppade och det verkade som att föraren inte tyckte det var så förfärligt ändå, nu är det bara hem och träna på det som inte funkar. Jädrar vilken bra domarinsats!

Nu vet jag också att allt kan hända på ett prov. Av de tolv startande åkte alla utom en (!) ut, nästan alla gick ur hand på ett eller annat sätt. Visst förutsätter en bra prestation träning och det hjälper helt säkert att ha erfarenhet men också att du har lite tur … eller i alla fall inte för mycket otur, för att du ska få till det. 😉 Men jag gillar ju Stenmarkcitatet ”Ju mer jag tränar desto större tur har jag”. 🙂

Utifrån min upplevelse av dagen och vad jag lärde mig genom att titta på andra (både det som var bra och det som inte funkade så bra) och genom att höra domarens kommentarer till ekipagen, har jag gjort några reflektioner som handlar om mig och min och Tasslas träning. Detta ska jag tänka lite extra på framöver:

Jag måste arbeta upp en mycket säkrare och mer motståndskraftig vändsignal. Som Tassla vänder på i alla lägen. Sedan är mitt mål att inte använda pipan överhuvudtaget, men om jag måste vill jag att den ska sitta stensäkert.
Jag behöver skärpa till mig när det gäller att träna våra dirigeringar; de behöver bli längre och rakare och vi behöver inte minst träna våra push backs. Inte minst i vittrad mark.
Överhuvudtaget behöver vi träna på dolda linjetag mycket mer. Jag vet inte hur många stötar jag såg i helgen där hunden inte kunde gör någon markering på det fällda viltet eftersom hunden helt enkelt befann sig i ett snår där den inte hade någon som helst utsikt.
Jag behöver bli ännu bättre på att inte använda visselpipan i onödan.
Jag ska tänka på att inte gå för fort så jag trycker hunden framför mig – då hinner hon inte täcka marken.
Jag ska tänka på att i vissa lägen är det bra att dra på och gå fort för att få till en stöt och hålla hunden i hand hela vägen.
Kom ihåg att det kan vara över på 15 sekunder. 🙂
Tassla behöver få bättre kondition! Vissa släpp varade i över 20 minuter, sedan fick hunden vila någon timme och därefter gå 20 minuter till. I jättesnårig terräng eller upp och ner för ett dike i full fart. Puh!
Jag tror aldrig jag har sett så många fasaner på ett och samma ställe förut och då är jag ändå född i Skåne. 😉 Ibland sprang det nästan fasaner över våra fötter. Galet mycket vittring alltså. Jag behöver träna på att ha min hund i hand trots det. Och framför allt att inte springa på löpor.
Om det känns som att min hund inte är i hand kan och bör jag själv bryta. Jag vill ju inte att hunden ska träna på fel saker och absolut inte få en stöt när jag knappt har den i hand – då kommer den garanterat gå helt och hållet ur hand …
Jag behöver träna upp mitt öga för att se skillnaden när Tassla springer på en löpa och när hon har vittring som leder till en stöt. Hon har olika rörelsemönster när detta sker men allt går så himla fort att jag kan förväxla dem.
Om jag ska fortsätta att fotografera spaniels in action måste jag skaffa mig en kamera med snabbare processor. 🙂 De flesta bilder jag tog såg ut så här:

Om några veckor hoppas vi att vi har så mycket tur att vi får testa hur vår träning funkar på ett annat prov, om vi kommer med. Till dess är det träning, träning som gäller!