För drygt ett år sedan, när Flippa var ett år, började hennes tidigare perfekta avlämningar strula. Efter att fint ha lämnat i min hand direkt, eller suttit framför och väntat på “tack”, så började hon plötsligt bromsa 1,5 meter innan mig, lägga ner dummyn och ibland pipa till.
Jag fattade ingenting. Vad jag vet hade inget särskilt hänt. Däremot blev jag superfrustrerad av att det inte bara var något tillfälligt – det gick inte över, och jag kunde först inte lösa det. Flippa är – vilket är väldigt vanligt bland jaktcockrarna – en känslig själ även om hon också kan ha stort självförtroende och med säkerhet utföra sina uppgifter. Jag måste dock vara tydlig med vad jag vill – inte slarva med skicken i dirigeringarna så de går att missförstås, vara lugn och tydlig i min information till henne. Är jag det går det som smort.
Men när avlämningarna började strula försökte jag backa, gå tillbaks till grunderna, göra en uppvärmning inför all apportering där hon fick göra enkla uppgifter nära mig: dutta på handen utan föremål, ta dummyn ur min hand för att gå två meter in i min andra hand och lämna av och så vidare. Det hjälpte – tillfälligt. Men sedan halkade vi åter till problemet, kanske inte lika illa som innan men det var inte tillräckligt bra. Jag konsulterade träningskompisar, Lars fick testa att träna henne (för att jag ville se om det var kopplat till mig, men jag fick inget säkert svar på det). Jag försökte belöna bättre och det som till slut löste upp knuten var att jag började bollbelöna henne ganska häftigt. Lek generellt burkar öka självförtroendet tycker jag, och hon slutade “tänka” så mycket utan kom bara in i hög fart.
Jag slutade också helt träna avlämningen att sitta still framför mig och lämna av. Jag var rädd att hon skulle känna någon slags press i den situationen.
Under den här tiden tränade jag inte alls med vilt – det fungerade ännu sämre. Hon ville inte ens gripa viltet under en period, det verkade vara väldigt konfliktfyllt. Så jag lät den träningen vila. Jag upptäckte sedan att hon är bra på varmvilt (väldigt vanligt!) och att ju svårare apport desto bättre avlämning. Hon baxar glatt hem allting till mig och hon får forcera terrängen. Och någonstans där började jag chansa lite. De flesta avlämningarna med varmvilt var ju faktiskt bra. Eller … majoriteten var bra men hon gjorde fortfarande någon ibland där hon la ner viltet.
Jag tänker att det inledningsvis kan ha handla om någon slags konflikt – mellan oss – som jag inte noterat. Jag kanske var på dåligt humör någon dag, sa till henne att skärpa sig med lite irriterad röst – jag minns som sagt inget men det är det jag kan föreställa mig. Även om jag inte medvetet tränar med aversiver är jag en människa med humör, ibland är jag sur helt enkelt. 😉 OCH så kom kanske lite, lite resursförsvar in i avlämningen av vilt sedan. När det är lättapporterat så kanske hon blir lite fundersam. Ska hon verkligen ge bort denna fina skatt?
En annan fundering är att hon helt enkelt inte är så himla förstärkt av att apportera. Jag är bortskämd med Tassla som älskar apporteringen och är en asgrym markör. Flippa har inte alls varit så naturligt stark i apporteringen – hon vill jaga.
Och kanske är det lite av varje som det handlar om? Lite “jag behåller nog den själv” lite “här har vi kanske en konflikt” och lite “här har du, kan vi jaga vidare nu?”.
Efter att ha lagt ner tre fåglar på två prov, där Flippa i övrigt gjordes nästan allt annat mycket fint i svåra och heta situationer, så insåg jag att jag kan inte chansa. Jag måste ändra strategi: Hon måste lära sig detta ordentligt!
Nu har jag kampanjat viltavlämningar i en vecka och en dag. Jag har gjort ungefär 80 apporteringar, mellan fem och 15 per dag. Jag har fokuserat på att göra det riktigt jädra buskul. Högrev och bacon som belöning – en belöning hon får jaga ifatt i min hand – eller att jag kastar viltet direkt som belöning. Jag har fokuserat på FART in och viltet ska ända in i handen.
Första fem dagarna tränade jag på gräsmattan och busade upp henne ganska rejält. Sedan började jag byta miljö; vi var på grusvägen, på ängen, över stenmur, över dike ner på äng, över dike upp på väg, korta apporter och långa. Långa på stubbåker eller väg, över massor hinder som mur och dike och snår, ut på stubbåker osv.
Efter en vecka kunde jag byta miljö helt och använda mig av en grupp med människor. Det verkar bli en konflikt för henne när hon ska springa mot mig och andra människor (domare, skytt och så vidare) eller förbi andra människor nämligen. Gruppträningen gick i stort sett bra – hon har verkligen fått upp farten nu och hon siktar på handen – men hon blev faktiskt lite störd. Det såg man på att hon började ta lite rundor med viltet innan hon kom in. I och för sig ville hon gärna visa upp det för de hundar som var med i gruppen (haha) men efter det verkade hon glömma lite vad hon höll på med. Bra är dock att hon lämnar inte viltet nu om hon lägger ner det, utan plockar rätt så snabbt upp det igen.
Jag filmade gruppträningen och så här såg den ut:
Spanielarnas provsäsong är otroligt kort. Det handlar i princip om två månader under hösten, med lite ströprov en dryg månad till. (I teorin är säsongen från 1 oktober till sista januari, och har man tur kan det gå ett kaninprov i september också, men de flesta proven ligger i oktober och november). Och jag skulle vilja starta något prov till den här säsongen, och försöka få den där 1:an i öppenklass så jag sedan kan fokusera på träning inför segrarklass nästa år. Men såklart måste jag få ordning på apporteringen till dess. Det kan vara så att den här träningen behöver mogna över tid eller så funkar min hjärntvätt :). Känner jag mig själv rätt så kör jag nog in i kaklet med denna träning nu och testar på prov igen. 😉 Fortsättning följer!
