Jag har försökt att skriva det här inlägget i några månader nu men det har bara inte gått. Så fort jag lyfter fingrarna och låter dem falla ner på tangentbordet tvekar jag och så kommer tårarna. För det här går nästan inte att beskriva, jag har inte ord nog. Jag är bara ledsen, känner saknad, jag inväntar fortfarande att tacksamheten ska ta över men det gör den inte.

Jag tänkte att jag skulle skriva om allt vi gjort, allt du betytt, allt jag lärt mig, men jag fixar det inte. Så det får bli en kopia på det jag la på mina privata sociala medier, den där veckan då vi förlorade Tassla. <3 Idag skulle hon fyllt 11 år ung. Så blev det inte:

Lilla Tassla, så var vi tvungna att låta dig gå.

Kvar står dina människor med hjärtan som gått i kras; dina tre mattar och fyra hussar som älskar dig så och bara vill ha dig tillbaka.

Jag är innerligt tacksam över att du har gått bredvid mig i nästan 11 år, och ja jag vet 11 år är många år för en hund och vi är såklart oändligt tacksamma för det – men vi hade så gärna fått ha dig bara ett litet tag till. Man blir girig, som någon skrev. Bara lite till. Fått se din nos bli lite vitare, se och höra om dina egenheter, ditt alldeles speciella sätt att förhålla dig till din omgivning med lite kärv humor och finurlighet – du slutade aldrig att förvåna oss och vi slutade aldrig skratta åt dina små upptåg. Du var en hund med stor integritet och höll dig till dina närmaste människor. Andra hundar kunde du vara utan.

När du var nästan tio år flyttade du hemifrån – du vantrivdes allt mer hos mig i takt med att allt fler hundar flyttade in. Då hände det mest osannolika och fantastiska; du fick en ny familj där du fick vara ensamhund och allt fokus var på dig, all kärlek var riktad mot dig, och du gav dem all din speciella och utvalda kärlek. Och du har nog aldrig mått så bra som under det dryga året ni fick ihop. Visst blev du glad när jag hälsade på, men du visade tydligt var du hörde hemma. Bästa Annika, du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta för hur du tagit hand om Tassla på det finaste, bästa och mest förstående sätt. Ni blev verkligen ett.

Tasslas livsglädje var enorm, hon var inte färdig med livet och vi var inte färdiga med henne.

Tassla, du var ett A-barn; allt vi gjorde blev du omedelbart bra på. Jag skulle träna agility med Totte och ville bara låta dig testa – vips så var du överlägset bättre, snabbare och fattade precis. Jag skulle träna specialsök med Quling – poff så satte du vilken doft som helst och gav dig inte. Vi började vårt träningsliv ihop med tävlingslydnad och jaktträning. Vi kvalade in till Talangtruppen och tävlade elitlydnad innan jag slutade göra annat och bara fokuserade på jakten. Ingen annan hund har tagit med mig ut på så många äventyr som du. Tänk allt vi gjort, alla människor och hundar jag lärt känna tack vare dig, Tassla!

Tillsammans med Lisa och Bonnie åkte vi Sverige runt, tränade för olika tränare, stötte våra första fåglar och kaniner, startade våra första jaktprov, ditt allra första blev du provbäst på – sedan var det mycket lärande och inga höga valörer på priserna men du fick skyttarnas pris och vi jagade ihop allt vad vi kunde. Du fick mig att börja skjuta och du var min första hund i så mycket! Första duvjkaten, första harjakten, första rough shootingen, första klappjakten första gången jag sköt över egen hund, första gången jag startade prov – ja vi startade till och med retrieverprov – ett WT och du lyste som den stjärna du var. Du var också en ”med en sådan spaniel behöver man ingen retriever-hund” och missade aldrig en markering, gav dig aldrig och var suveränt lyhörd – även om du såklart också tokade till det ibland. De sista jakterna med dig för ett par år sedan var en dröm, jag gick med bössan och du gjorde ditt jobb men ändå tillsammans – vi blev ett sådant team.

Du visste vad du ville och blev förbannad om jag inte skötte min del av avtalet. Sålunda skällde du ut mig när jag handlade dig fel i agilityn, om jag eller någon annan skytt missad blev du också förbannad (vilket fick mig att hålla andan på några prov – men just då sa du faktiskt inget;)).

Jag hade dig nästan aldrig i koppel, du hängde med på allt även om du hatade att var social (och det slapp du vara). Fast du hade några kompisar som fick komma dig nära för de visade dig stor hänsyn, som vår Quling och Elsas Keen. Och du som inte ens gillade barn fick ditt sista år två människobarn som du älskade och som älskade dig.

Och det är kanske det allra, allra svåraste med att du lämnade oss, att jag hade önskat dig och dem och också mig själv bara lite tid till. För när du flyttade hem till Annika för knappt 1,5 år sedan så var det som en saga – allt blev så bra för alla. Vi följde dig med glada hjärtan då du bara fortsatte lära dig nytt, alltid något nytt och roligt som kantarellsök, dogparkour, nosework, tricks av olika slag. Och du var alltid en stjärna, alltid bäst, du kunde allt! Du blev Annikas arbetskamrat när hon höll kurser och visade allt mellan himmel och jord – så som du varit det i många år med mig. Du var vår följeslagare och bästa vän, vår bästa arbetskompis och min finaste jaktkamrat.

Bara några timmar innan du insjuknade i lördags natt hade du och Annika varit i träningslokalen och tränat och lekt i tre timmar. Du älskade att vara där! Så dit åkte vi, den avskyvärda tisdagen då vi på morgonen satt på Blå Stjärnan och grät när vi insåg att det inte gick att göra något åt den där grejen som satt i din gallgång och skapade sådan smärta. De gav dig ordentlig smärtlindring, vi tog med dig hem, barnen fick säga farväl, vi lekte och gav dig godis, du viftade på svansen, du mös med oss sedan åkte jag och Annika med dig till träningslokalen och lekte med dig en kvart innan vi satte oss i bilen och körde till veterinären fem minuter bort. Hon kom ut, gav dig en spruta där du satt i Annikas famn i bilen, du hann inte fatta vad som hände – du HATADE djursjukhus och veterinärer och var vanligtvis skräckslagen men vi lät det inte ske – du la dig bara ner, du la hakan i min hand och så somnade du medan vi oavbrutet pussade på dig och viskade hur mycket vi älskade dig.

Och sedan lämnade du oss.

Och vi vet att snart blir tårarna färre och de fina minnena tar över. Men just nu vill vi bara ha dig tillbaka, vi står nästan inte ut, så liten du var så tog du mycket plats hur kan du inte finnas mer? Hos din familj är det tomt och i mitt hjärta är det tomt.

Tack för att vi fick vara dina människor, finaste bästa, älskade Tassla.