En utmärkt viltfinnare

I takt med att Tassla blir en allt mer erfaren jakthund kan jag mer och mer luta mig tillbaks som hundförare när vi är på jakt. Det är spännande att se hennes utveckling från oerfaren och lite överväldigad i jaktsituationer till att hon nu vet väldigt väl vad det handlar om hon kan sköta det mesta på egen tass. Och min egen utveckling går ju hand i hand med hennes.

Tassla skulle i och för sig nog gärna sköta det mesta på egen tass och på eget sätt när det kommer till jakten 😉 – men hon har ju vissa regler att förhålla sig till. Det ingår förstås att lyssna på mina signaler men även att göra saker och ting självständigt inom vissa ramar. Som till exempel att inte söka alltför långt ifrån mig, att vara stadig vid uppflog osv. Och det sistnämnda börjar trilla på plats allt mer. När vi jagar – och inte är under provbedömning – så följer jag henne ännu mer. För är det något jag har lärt mig nu så är det att hon har i princip alltid rätt. Om hon vill åt ett visst håll så är det för att det finns en fågel – eller hare – där. Förhoppningsvis kan jag ta med mig den mer fria känslan vi båda har under jakterna in i provsituationerna också, vi får se.

Häromdagen var vi på en jakt där Tassla fick jobba väldigt hårt och länge i snö och vi var i slutet av sista såten. Jag stod med några skyttar som vi gått i en drevkedja ihop med och inväntade att några personer i kedjan skulle förflytta sig. Tassla höll sig runt mig och lite bakom oss var det en liten stenhög med en liten buske intill och hon drog sig dit hela tiden. Jag tänkte att där kan väl inte vara fågel, vi stod ju i princip runt busken. Den var inte särskilt tät så man såg igenom den och fågeln borde ha lättat för länge sedan när vi stod där och pratade. Men hon stökade och bökade runt där inne och gav sig inte och precis när jag skulle säga till skytten att “hon har något” så flyger det ut en fasan.

Hon hittar helt enkelt fågel om det finns fågel. Och hon ger sig inte. Det är en väldigt fin egenskap hos en jakthund.

På större jakter när det är många skyttar så finns det oftast ett gäng apportörer som sköter apporterandet men ibland får spanielarna göra nästan hela jobbet. Tasslas favorit är om hon får apportera en fågel som är skadeskjuten. Det kanske låter hemskt men jag tycker det är väldigt bra med en hund som taggar på just den uppgiften – för det är alltid en skadeskjuten fågel som ska in först och snabbast så man kan avliva den. I det läget växlar hon upp lite extra och hon ger sig inte där heller.

När vi är på jakt är det ibland lätt att få ett litet stresspåslag när det händer mycket på en gång. Det skjuts överallt runt en och det faller fåglar till höger och vänster. Alltså missförstå mig inte nu – det är väldigt uppstyrt och säkerheten går alltid först men som hundförare kan du vara på en kulle och det står skyttar runt om den – de skjuter mot himlen inte mot oss – och då kan många fåglar gå upp samtidigt och följaktligen blir det många skott på kort tid i det läget. Men känslan av att det är lite mycket som händer på en gång kan vara lite överväldigande. Om det är i början av jakten  är det extra viktigt att jag är lugn och inte dras med i att situationen är intensiv. Jag brukar förstärka Tasslas stadga i de lägena – att hon sitter lugnt efter stöten – jag går lugnt fram till henne och berömmer och belönar innan vi sätter igång igen. Det tar inte många sekunder extra och vi är snart igång och jobbar igen. Om jag gör så har jag igen det resten av dagen: Tassla slarvar inte i stötarna utan har en fin stadga.

Det finns många saker jag gillar med jakten. Jag skulle kanske aldrig börjat jaga om det inte vore för hundarna. Det är samarbetet med mina hundar som är grejen och att få se dem jobba med det de är avlade till. Men det är också härligt att var ute hela dagen i krispigt vinterväder, jobba ihop med andra trevliga människor för att lösa en uppgift och så är det väldigt roligt med själva skyttet.

Mitt mål är att kunna skjuta över mina egna hundar. Än så länge har jag inte gjort det för jag har fullt upp med att föra hund. Jag har skjutit över kompisars hundar så här långt. Men nu börjar Tassla kännas så säker att jag nog kan börja fokusera på skyttet, så snart hoppas jag vi är där.

Bäst är att se glädjen hos Tassla när hon vet att vi ska ut och jaga. När vi är på våg ut till en såt så hjular hon gärna framför mig – hela kroppen svänger av glädje. Häromdagen när vi var på väg ut till dagens sista släpp så var hon så bedårande söt. Jag gick sist i ledet bakom några skyttar och hon vet nu så väl att det är skyttarna man ska ha koll på – det är de som fixar fåglarna. 😉 Hon travade runt mellan dem och gick jättefin fot – inte med mig då men med utvald skytt, hahaha. (Och JA, hon går fin fot med mig också om jag ber henne – men i det här läget får hon gärna vara lös och ledig och njuta av stunden – precis som jag gör.) 🙂

https://