Just nu laddar jag för fullt inför årets jakt- och provsäsong. Förra säsongen kunde jag och Tassla bara starta två prov. Antingen var jag sjuk eller så var hon. När vi väl lyckades komma till start var det sent på hösten och det var väldigt tomt på fåglar.
Jag hade, innan provet, konsekvent tackat nej till jakter för jag vill kunna styra träningen så mycket som möjligt och det kan man inte alltid på en jakt. Givetvis kan man aldrig styra fåglarna men i en träningssituation kan jag i alla fall bestämma hur länge söket ska pågå, om hon ska få apportera eller inte osv. Och vill jag träna något specifikt kan jag oftast tillrättalägga situationen hyfsat i alla fall. Det är ju inte möjligt på en jakt. Då är det framför allt att hitta och stöta fåglar som gäller. Långa pass och långa dagar är inte ovanligt. Roligt men samtidigt är det lätt hänt att man låter hunden får träna på – ur provsynpunkt – fel grejer. Att hunden får gå för stort, att kanske inte vara helt i hand, lite slarv med stadgan och så vidare. Det kan bli riktig antiträning om du vill meritera din hund som provhund alltså. Och jag tänkte att ”först går vi prov sedan kan vi jaga hur mycket som helst”.
Provet var intressant på många sätt. Jag hade bestämt mig för tre saker som jag skulle hålla stenhårt på:
- Läsa hund HELA tiden och inte låta mig störas av att t ex domare och skyttar börjar diskutera var vi ska gå osv. (Sådant som stört mig innan och som gjort att jag kommit av mig och släppt fokus på min hund).
- Hålla Tassla kort och finna mig i de situationer som uppstår och HANDLA inom ramen för vad som är tillåtet när det behövs.
- Ha koll på vinden.
Den sistnämnda är egentligen självklar och det absolut första jag alltid gör när jag ska sätta igång ett sök är att
kolla var vinden kommer ifrån. MEN det har hänt att jag på något prov liksom varit lite sen i mina reaktioner när det gäller att läsa – och därmed föra – Tassla utifrån var vinden kommer ifrån. Vinden ändrar sig ju dessutom under tiden man går och det gäller att ha koll på den hela
tiden.
Annars är nummer 1 min största utmaning. Det går så fruktansvärt fort ibland och om jag inte är 100 procent närvarande hela tiden så vips har hon stött en fågel och om jag inte är med då är risken stor att hon går ut hand.
Nummer 2 hör ihop med nummer 1 för om jag är närvarande så brukar jag också reagera på rätt saker – i tid. Men ibland blir jag lite handfallen inför det jag har framför mig. Det är en irriterande egenskap som jag tror handlar om erfarenhet. Ju mer erfaren jag blir desto mindre handfallen. Så var det även när jag tävlade i lydnad och det gick över.
Höll jag detta på provet då? Ja, jag får godkänt. 😉 Jag lät henne gå lite stort några gånger men jag gjorde också 
flera medvetna val som jag trodde var rätt i stunden. Vi slog också rekord i hur länge vi fick vara inne på ett prov. (Kortaste tiden vi varit inne tror jag är under en minut – det var när hon försvann i 1,5 meter hög kål i ett galant medvindssök där jag tappade kontrollen rätt omedelbart 😉 ). Vi fick hela tre (!) släpp nu men tyvärr var anledningen till det att det inte fanns några fåglar där vi sökte. Alltså kunde vi inte bedömas.
Där vi gick de två första släppen fanns heller ingen vittring. Tassla är inte tillräckligt erfaren för att klara av att göra ett bra sök i det läget. Hon har sällan eller faktiskt aldrig fått erfarenheten av att det är noll vittring och så plötsligt stöter hon på en fågel. Den erfarenheten hade hon behövt. Istället har hon erfarenheter som säger att ingen vittring = ingen fågel kommer dyka upp samt vittring = fågel kan dyka upp. Eftersom hon aldrig varit en hund med jättestort tryck i söket så mattas det av rejält i sådana här lägen.
Första släppet var i ett dike som först var väldigt brett men som sedan smalnade av och på slutet var det rätt brant. Det låg grenar och ris i botten av diket, som var väldigt svårforcerat. Tassla klättrade stundtals runt i riset
och det är synd att säga att vi fick så mycket flyt i söket … I början kanske men sedan såg jag på henne hur hon ledsnade och började springa och kika på både mig och skyttarna. Som om hon frågade ”men hallå tänker ni se
till att nånting händer eller!?!”. När hon började göra så började jag dels putta henne framför mig lite hårdare och dels släppa ut henne lite längre. Det fick jag sedan kritik för, med rätta, men jag visste vad som höll på att hända och ville avsluta det här söket så fort det gick. För om hon blir riktigt frustrerad så kan det komma ett MOFF och DÅ åker man ut med huvudet före, och det ville jag ju inte.
Jag är nöjd med att jag fann mig i situationen, för vi fick ju ett släpp till ändå. Det blev dock ÄNNU värre. Första släppet var Tassla ändå tänd i början eftersom vi hade ett sent startnummer och hon hade sett och hört både stötar och skott. Men i andra släppet, på ännu en plats utan vittring, var söket bedrövligt. Det var nästan så jag bröt, så kasst var det. Även här pressade jag på, faktiskt ännu mer, för att se om jag kunde få lite fart på henne men det gick sådär. Och japp, det kom ett MOFF, tror jag. Det var inte högt men jag tyckte jag hörde ett. Det gjorde dock inte domaren. 😉 Så vi var kvar till ett tredje släpp.
Och nu fanns det äntligen vittring! Det var kanske inte hennes bästa sök ever men det var bättre än de två förra. Ett helt annat tryck. Men. Tyvärr inga fåglar.
Jag var ändå nöjd med dagen utifrån hur jag skötte mig och vi fick ytterligare erfarenheter att ha nytta av framöver.
Efter det här provet ändrade jag strategi och började säga ja till de jakter som var kvar. Nu hade jag en hund som behövde tändas. Det visade sig var en bra strategi. Ett par större jakter där Tassla kanske stötte 100 fasaner på en dag och plötsligt hade jag en hund som TOKJAGADE. Inget ledset sök där inte. Jag uppskattar att hon var helt stadig på 85 procent av stötarna och de hon sprang efter på var mestadels bara några meter. Och! Efter att ha fått se och stöta så många fåglar försvann hennes tendenser till att ibland bli överväldigad (när 20 fåglar lyfter samtidigt till exempel) och få ljud helt försvunnit. Bra!
I januari dök det upp ett sent prov och jag hoppade på det. Tassla jagade kanonfint i 20 minuter och precis när vi skulle bryta, och jag kopplade ner lite, lite för tidigt, stöter hon en fasan och springer efter. Förarfel så det skriker om det – hade jag varit i rätt position och mer i kontakt med henne så tror jag hon hade stoppat. Tror. För samtidigt hade hon tyvärr, på jakterna, fått förstärkning för att ha gått efter i situationer där en skadeskjuten fågel ska tas och hämtas in. Något hon för övrigt är mycket bra på. :
Det roliga med det här provet var ändå att Tassla fick skyttarnas pris. 🙂 Jag var nog lika glad som om jag hade vunnit. 😉 Tänk vad hon har utvecklats fint i söket!
I år har vi gått tillbaks till grunderna. Vi har släppt duvor på ett kontrollerat sätt, hon har fått massor belöning för att stanna och för att sitta kvar. Nu börjar det ordna upp sig och nu håller jag HÅRT i den här damen som jagar superfint men som har tendenser att gå för stort – och då gå ur hand. Detta har verkligen varit en utmaning och ett lärande. Först hade jag en hund som behövde puttas på lite, som jag släppte ut för jag ville att hon skulle ta för sig. NU har hon blivit en annan. Nu måste jag ta tillbaks henne och vara väldigt noga med att aldrig tappa iväg henne det minsta. Svårt!
Men jag ser fram emot hösten och hoppas få starta många roliga prov och åtminstone komma iväg på några jakter. Fast kanske efter vi fått pris i öppenklass då. 😉
Avslutningsvis några klipp på när Tassla jagade förra vintern:
https://