“Be a splitter not a lumper”. Bevingade ord, uttalade en gång av Bob Bailey, och så etablerade i den värld som kallas “klickervärlden” att vi kan säga till varandra “herregud jag tror jag blivit en lumpare” eller “den typen av lumping vill jag inte hålla på med”. Och alla vet vad man menar.
Att dela upp ett moment, som till exempel apporteringen, och träna de små delarna var för sig ökar chansen att få ett starkt färdigt beteende eftersom alla delar är starka var för sig. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, är ett annat sätt att uttrycka det på. Är avlämningen den delen i apporteringen som strular, så plockar vi ut den ur hela apporteringskedjan och tränar den separat.
Motsatsen till att dela upp är att man slår ihop alla delar och gör allt samtidigt – lumping: Fast mina avlämningar suger tränar jag hela apporteingen igen och igen. Och som bekant: en hund lär sig hela tiden – alltså lär den sig på detta vis att göra taskiga avlämningar. Alltså:
“Be a splitter not a lumper”.
Så, varför skriver jag plötsligt om denna, för många självklara grundprincip i klickerträningen? Jo för att jag såklart håller på att bli en lumpare. 😉
Nu finns det förstås grader i helvetet 😉 och många skulle nog säga att så farligt är det inte men om jag tittar på mig själv som tränare över åren så har jag blivit en slarver. Jag kan förstås inte skylla på någon annan än mig själv men nu kommer jag göra det ändå, hahaha (obs! skämt! skyller inte på någon annan förstås ;)). Men det är så här att sedan jag på allvar började med jaktträningen så är jag i så många sammanhang där folk lumpar I KUBIK att jag blivit smittad. Missförstå mig nu inte. Jag lär mig massor annat i dessa sammanhang och vill inte vara utan dem. Men jag “avinlär” mig själv lite också när det gäller vissa saker och lumpande är en sådan sak. Jag måste smyga på mig själv när det gäller detta för jag GILLAR och TROR verkligen på att jobba med att dela upp saker. Inlärningen blir så mycket effektivare! Så här kommer ett löfte till mig själv: Jag ska bli bättre på att alltid ta ett varv med det jag tränar på och se om jag lumpar för mycket.
Jag börjar idag. Och nu kommer en lite ny tanke jag har upp till ytan. Jag ska börja närma mig Qulings “jag känner mig pressad-beteende” med dessa ögon. Jag tror nämligen jag har lumpat när det gäller hur jag presenterar “träning i grupp” för Quling. I höstas kunde ju Quling inte ens tåla att det stod en kompis och tittade på eller kastade dummies till honom, utan att han kände press och antingen ville fly eller gå och gömma sig. Flera personer med hundar var inte att tala om. Nu har vi kommit så långt att han klarar ett par personer med hundar utan problem. Men från det har jag gått in i gruppträningar med minst fyra personer, samtidigt som vi varit i ny miljö med skott och kast och kanske att folk har ryat på sina hundar. Hoppsan! Här
höjde jag kraven och slog ihop alla svårigheter på en gång och tror att det skulle funka. Det gjorde det inte. Rimligare hade kanske varit en plan i den här stilen:
- Kunna jobba med självförtroende, fart och glädje ihop med en hund och en människa på ny plats.
- Kunna jobba med självförtroende, fart och glädje ihop med två människor och hundar på ny plats.
- Kunna jobba med självförtroende, fart och glädje ihop med två människor och hundar, med störningar som tex skott eller viltdoft, på känd plats.
- Kunna jobba med självförtroende, fart och glädje ihop med tre människor, med störningar, på känd plats.
- Kunna jobba med självförtroende, fart och glädje ihop med tre människor, med störningar, på ny plats.
- Kunna jobba med självförtroende, fart och glädje med fler än tre människor men högst sju, som är lite på avstånd, på känd plats.
- Kunna jobba med självförtroende, fart och glädje med en grupp på minst fem ekipage, i en samlad grupp, på känd plats.
- Kunna jobba med självförtroende, fart och glädje med en grupp på minst fem ekipage, med störningar, i samlad grupp, på känd plats
- Kunna jobba med självförtroende, fart och glädje med en grupp på minst fem ekipage, med störningar, i samlad grupp, på ny plats. Någon kan få bli sur på en buske också. 😉
Det sista steget innehåller alla delar som Quling kan bli låg av. Men jag har lagt till en sak i taget.
Ja detta är också en kriterieplan – en plan för hur jag sakta höjer svårigheterna och “kraven” (kriterierna). Men det hjälper mig att tänka på Qulings “press-beteende” som något som ska behandlas som vilken träning som helst: Bäst blir det om jag delar upp – inte lumpar. 🙂
PS: De fina fotona är tagna av Christina Sepulveda. DS