När jag började med jaktapportering med min första spaniel, Totte, tränade jag bara ihop med retrieverfolk. Jag visste inte ens att spanieljakt fanns. Jag brukar säga att Totte är en förklädd retriever – han kan inget om stopp vid uppflog eller så men har de flesta grunder för retrieverarbetet på plats. Hur som helst, så kände jag mig VÄLDIGT förvirrad över alla begrepp som mina retreiverkompisar slängde sig med. Jag hängde inte med alls i början. Hur kunde man till exempel säga att man “kastar en markering”? Hunden markerade, det vill säga tittade på det som kastades, det förstod jag. Men man kastade väl en dummy? En markering var något hunden och jag gjorde – markerade – inte någon sak man kastade väl? Det lät ju hur konstigt som helst!

Sedan fanns det en massa andra ord för nästan samma sak som olika människor slängde sig med – och deras användning och tolkning var helt olika, det var alltså i princip omöjligt att hänga med i snacket. Ingen enighet om begrepp där inte! (Jag har jobbat en hel del ihop med forskare – de hade fått dåndimpen. 😉 I forskningen måste man ju definiera de begrepp som används så det inte finns utrymme för tolkning.)

Värst blev det när man började prata om dirigeringar. Där var också svenskan intressant. En dirigering kunde vara dold. Det innebar alltså inte att hund och förare stod gömda någonstans bakom en buske och gjorde en dirigering. Nej det var dummyn som var gömd – dold – så hunden visste inte var den var. Okej, det gick att förstå även om språkfascisten inom mig vred sig lite, men så kom överkursen: dummyn kunde vara suddad, blind, semidold och dessutom pratade man om minnesmarkeringar och öppna (dvs synliga) linjetag. Himmel!

Minnesmarkeringar var lättast att begripa – även om det var dirigering vi pratade om och nu plötsligt betydde detta att det var en dirigering som skulle göras även om ordet sa annat. 😉 Man kastade en markering (japp! 😉 ) som hunden såg. Sedan lät man oftast inte hunden hämta markeringen utan gjorde något annat, till exempel vände bort, gick en liten bit, lät tiden gå innan man vände upp mot markeringen och dirigerade den mot området. Hunden hade då ett minne av markeringen, vilket man använde sig av som hjälp när man dirigerade. Den kunde också få hämta markeringen direkt, och medan den var på väg in mot sin förare smög medhjälparen ner en dummy till på samma ställe. Därefter dirigerades hunden ut till området där den precis hämtat markeringen.

I rättvisans namn så kan man ju minnesmarkeringar också betyda att man just tränar markeringar och hundens minne, vilket ju känns logiskt. Då skickar man alltså på sitt markeringskommando.

Men vad betydde då att man suddade minnet på hunden? Kunde inte det vara en minnesmarkering? Jo. Här såg jag dock en mängd olika tillvägagångssätt för att “sudda hundens minne”. Det kunde vara att låta det gå kortare eller längre tid från att hunden sett dummyn läggas ner eller slängas ut. Man kan också sudda genom att använda “kända områden”. Det innebar att du skickade till vissa områden flera gånger per vecka, först med en synlig retning – någon form av minnesmarkering – sedan tar du bort retningen stegvis och till slut fick hunden inte se att du la ut något.

Nu tänker jag så här: En dirigering kan var mer eller mindre dold. Helt dold, då säger man helt enkelt “dold”. Alla de andra orden indikerar att någon form av hjälp är inblandad. Jag använder ordet minnesmarkering om alla föremål som hunden på något vis sett att jag lagt ner. Sedan suddar jag minnet mer och mer och glider alltså över i mer och mer dolda dirigeringar. Dessutom tränar jag helt dolda, utan någon hjälp alls.

På senare år har jag även hört Elsa slänga sig med ordet semidold och då var jag tvungen att sätta ner foten. INTE ETT ORD TILL!!! När jag intervjuat henne om vad hon menade så menade hon ju att den var suddad på något vis. Jag vägrar dock använda semidold – haha – så länge det inte skulle göra att det på något sätt kan underlätta min förståelse för vad som ska göras.

Förvirringen kan delvis spåras till England. Förstås. 😉 Engelsmännen säger ju” blind retrieve” för dirigering, men det betyder ju att den är helt dold… och så har de inget vettigt ord för linjetag men använder “semi blind” … och vips kallar vi svenskar det för semidold och säger saker som “hämta en blind”. Well, well.

Och är detta då det rätta sättet, den rätta tolkningen och facit? Absolut inte. 🙂 Detta är min tolkning, utifrån hur jag har hört andra VANLIGTVIS använder orden. Så här använder jag dem.

Vill du praktisera dessa olika begrepp genom rolig hundträning? Då är det bara att anmäla till våra dirigeringskurser som precis startat – men går att hoppa på i några veckor till. Det finns fortfarande några early bird-priser kvar när jag skriver detta. 🙂 Jag lovar att vi förklarar orden vi använder så det blir begripligt! 😀