+46 70-300 80 99 (vardagar kl 9-18, nås lättast via mail) info@apporteringtillvardagochfest.se
Hem » Allmänt » När det inte alls blir som man vill

Det här är en sådan tung text att skriva att jag har dragit på den i månader. Men hundägandet är verkligen en berg- och dalbana. Jag älskar mina hundar högt, och jag drömmer om att kunna göra massor med dem; jaga, starta på prov – utvecklas ihop i det som både de och jag gillar mest av allt. Varje liten valp laddas med förväntningar och drömmar. Nu kan jag låta bitter, men det är jag egentligen inte, jag är mest krass: Men det blir sällan som man tänkt sig.

Tassla

Alla mina hundar hitintills har varit sjuka, skadat sig eller visat sig ha allvarliga fel på sin kropp. Ja, alla utom de två senaste då – Flippa och Stomp. Men Flippa är bara 2,5 år, Stomp knappt ett halvår och det finns tid för dem också … (jag medger ett visst katastroftänk …)

Totte var ett år när han blev diagnostiserad med kronisk tarminflammation och en allvarlig allergi blommade upp. Magen fick vi ordning på efter lite svaj i några år och han är faktiskt helt bra nu och äter inga mediciner längre. Allergin är oftast under någon slags kontroll, men det går upp och ner. Men min idé om att tävla med honom lades raskt på hyllan, redan när han var ung. 

Totte

In på spelplanen kom då Tassla. Med henne har det från och till varit ”något skumt” och för några år sedan konstaterades att hon har patella luxation på båda bakbenen men det var allvarligast på höger bak som då opererades. Hon rehabiliterades under ett år och sedan var vi igång igen – och först kändes allt prima men sedan kom en olustig känsla av att något inte stämde krypandes. Men det gick lite fram och tillbaka och jag blev inte klok på när det var sämre och vad det var. Jag väntade dock (för länge) med att boka tid hos veterinären för jag hade fullt upp med Quling just då.

Quling är i sig en sorgehistoria, så mycket har gått fel med honom att jag inte vet var jag ska börja. Inget är väl egentligen någons fel (läs; mitt), och jag har gjort vad jag kunnat (fast jag önskar att jag kunnat mer) och nu med facit i hand så kan en hel del förklaringar till hans väldigt speciella beteenden under åren vara smärta. 

Första året med Quling var ett av de värsta åren i mitt liv. Min far dog oväntat och det var en stor chock som jag tumlade runt i, i fler månader. Jag och mitt ex hamnade i en rättstvist med vårt dåvarande hus före detta ägare på grund av ett dolt fel som gjorde att huset mer eller mindre höll på att rasa ihop. Det blev en lång, slitsam och ekonomiskt förödande process. Jag gick igenom en separation och det ena efter det andra hände på väldigt kort tid; jag gjorde på kort tid en massa konstiga stressrelaterade saker som att köra för fort och få höga böter, backa bilen rakt in i en container och krossa hela bakrutan och bakluckan osv. Det kändes bokstavligt talat som att rasade runt om mig under en sexmånadersperiod. Samtidigt hade jag en liten valp – stackars lilla, fina, mysiga Quling. Jag var ju inte alls i form för att ta hand om honom på bästa sätt. Han fick någon slags parasit i magen som gjorde att han fick avmaskas flera gånger och till slut kraschade magen och det tog lång tid att få ordning på den. Han var självklart påverkad av den stress vi var utsatta för, något annat vore konstigt. Mitt i det kaos jag hade och när han var sjuk, så skulle han höftledsröntgas. Jag sköt på det då jag inte ville utsätta honom för någon stress just då och tänkte att jag gör det senare. För något år sedan var jag så övertygade om att jag gjorde röntgen ”senare” att jag gick in och kikade på SKK för jag mindes inte vad han fick på sina höfter. Och upptäckte då att jag glömt röntga honom … Detta är det jag har svårast att acceptera med alltihopa, det är helt enkelt oerhört smärtsamt. För hade jag röntgat honom då hade jag nog slutat försöka ”få ordning” på honom i träningen sedan. Och påbörjat rehab. Den röntgen hade nämligen visat väldigt, väldigt dåliga höfter.

Quling

När Quling var ungefär ett halvår utvecklade han en jaktgalenhet som var något alldeles utöver det vanliga. Han var riktigt utmanande att träna eftersom han å ena sidan kunde stänga av helt och bara dra till skogs, vilt jagandes en koltrast som han kände doften av på 75 meter typ. Han rymde ständigt ur trädgården för att få jaga. ”Qulingsäkrat” är numera ett begrepp i min bekantskapskrets. Å andra sidan var han så försiktig och rädd för allt möjligt att han bara kunde lägga av helt och bokstavligen krypa in under en buske och gömma sig mitt i träningen. Han var skotträdd, rädd för män, rädd för barn, rädd för grupper (jag fick stegvis träna honom i att kunna träna ihop med mer än en person till) … Rynkade jag pannan i träningen lade ha bara av.

Nu när jag tänker på det, och med det jag vet nu, så undrar jag om det inte redan då fanns smärta med i bilden. Att hans beteenden var två sidor av samma smärtmynt liksom. Men det får jag aldrig veta. Det enda jag helst säker vet nu är att i vintras började han må sämre (jag har anat smärta hos honom från och till men fysioterapueter och massörer har inte hittat något alarmerande förrän nu när han plötsligt visade stort allvar vid en behandling). Så vi besökte en ortoped vilket ledde till en MR och en vanlig röntgen. Båda hans höfter är väldigt dåliga och den ena är förfärligt dålig. Höftkulan är liksom tillplattad och det är fullt av artros. Jag fick en chock av att se röntgenbilden. Tyvärr räckte inte detta utan man gjorde också ”ett fynd” i ryggen. Det visade sig att han hade osteochondros i S1 (ryggkota som leder mot svansen). Båda dessa fel skulle innebära två stora, smärtsamma operationer med mycket lång rehab. Jag beslöt på stående fot att han skulle slippa allt sådant – han som är så rädd för allt och inte minst veterinären. ALDRIG att han skulle utsättas för det! Jag var helt knäckt över beskedet och även om jag kunnat förlåta mig själv lite mer nu så anklagar jag fortfarande mig själv för att inte ha gjort höftledsröntgen från början. Jag har en väldigt ”hård” inställning till det – hundar ska röntgas PUNKT SLUT. Men jag missade det.

Redan innan Quling blev diagnostiserad hade jag insett att jag aldrig skulle nå dit jag ville med honom – han skulle aldrig bli den jakthund jag ville ha. Och han klarade mycket dåligt det liv jag levde. Så han flyttade hem till sin husse som bor i Göteborg, där får han maximalt med uppmärksamhet och gos och koppelpromenader i Slottsskogen. 

När vi fick besked om hur illa ställt det var med honom var jag helt säker på att avlivning var det som återstod. Men ortopeden var av en annan mening. Han sa att det fanns mängder av bra smärtlindring som gör att Quling kan få ett bra ”familjehundsliv” i flera år. Så nu är vi mitt i det – vi provar olika smärtlindring, han får laser- och massagebehandling för artros och för att han avlastar och blir spänd lite här och där. Han mår just nu bra. Mitt villkor är att han inte ska ha ont och det är veterinärens också. Att gå koppelpromenader är helt rätt för hans kropp, att inte rejsa runt i trädgården och leka är helt rätt, och han är verkligen det största gostrollet man kan tänka sig. Vi utvärderar fortlöpande och just nu är han glad, mysig, nöjd och busig på ett bra sätt. Jag träffar honom då och då, ibland bor han hos mig några dagar så jag kan ha lite koll. Jag har fortfarande huvudansvaret för honom och jag vet att vi har honom på övertid. <3

Så åter till Tassla. När vi för några månader sedan fått besked om Quling bokade jag även in Tassla hos ortopeden för en genomgång. Tassla är en hund med stor integritet och det är därför svårt att ta reda på var hon har ont om hon inte visar det tydligt till exempel genom hälta. Hon är nio år nu, men hon började inte jaga förrän hon var tre så jag hoppades på att få jaga några år till ihop med henne. När ortopeden känt igenom rygg och nacke och knä kom hon till tassarna. Och himmel och pannkaka vilken reaktion! Tassla hade svinont på två tassar, närmare bestämt i Sesambenen på två klor, en fram och en bak. Så då blev det en röntgen för henne med. Jag hoppades på inflammation i leden på Sesambenen, något som i och för sig kan var struligt men kan behandlas med viss framgång. Det visade sig dock att hon hade flera Sesamben som var missbildade. Hon har alltså en sjukdom i Sesambenen som troligen kommer leda till förändringar i alla dessa ben. 

Tasslas jaktkarriär är över. Jag har svårt att acceptera det men så är det. Lilla Tassla som älskar jakten så – hon hjular framför mig när vi är på våg ut i en såt, är intensivt fokuserad och världens bästa viltfinnare. Hon och jag är ett superteam för det mesta, en känsla som är svår att beskriva. Hon är min första jakthund och visst har jag gjort missar med henne men åh vad vi lärt oss, vad hon lärt mig och vad roligt vi haft det. <3

Nu har hon fått behandling med kortison i lederna och hon äter Gabapentin som håller henne smärtfri. Hon mår därför bättre än på länge. Hon var först under strikt vila i en månad, därefter blev det koppelpromenader upp till 30 minuter i en månad och så vidare. Sedan har vi börjat sätta igång henne lite mer för att se vad hon klarar. Jag har ingen aning om vad för liv vi har framför oss nu men något slags pensionärsliv ska vi nog få till. Tassla är tack och lov rätt anpassningsbar även om hon tyvärr inte trivs så bra i vår flock (hon trivs inte med några andra hundar) och hade mått bäst av att vara ensamhund. Mitt hjärta värker när jag tänker på att hon inte får följa med på jakterna mer. 

Plötsligt är tre av mina fem hundar pensionerade. Tolvåriga Totte är där han ska vara (helt döv, egensinnig, sover mycket, lite orolig ibland och hälsan går lite upp och ner men oftast inget alarmerande) men Tassla och femåriga Quling borde ju inte vara där riktigt än. Men sådant är hundägandet, och kanske särskilt om man har hundar som är ”elitidrottare”. Jag känner mig bara lite stukad just nu. Det var inte så här det skulle bli ju. <3

%d bloggare gillar detta: