När det krockar

Ibland får jag frågan om jag inte är orolig att mina olika grenar inom hundträningen ska krocka. Kan inte hunden bli förvirrad och blanda ihop vad det är den ska göra?

Jag tränar ju framför allt tävlingslydnad och jakt med min cocker spaniel Tassla. Länge tyckte jag att de båda grenarna endast förstärkte varandra. Till exempel var det inte särskilt svårt att få till en jaktfot efter att ha tränat in en lydnadsfot. I lydnaden är ju detaljnivån nästan neurotiskt hög 😉 så fot är att vara klistrad vid min sida (utan att tränga!) utan att växla position en millimeter och dessutom ska hunden helst ha blicken riktad mot mig hela tiden.

Att lära in den lite mer fria jaktfoten (för spaniel är det inte så noga som för retriever) gick väldigt smidigt. ”Men hunden ska ju inte gå och titta på dig hela tiden i jakten” kan någon då invända. Nä – och det kan jag lova att den inte heller gör. I träningen av jaktfoten så flyttar Tassla ibland över lydnadsfotbeteendena – som till exempel att titta mycket upp på mig – men när vi kommer ut i marker där det är dags för jakt så har den lilla loppan helt och fullt fokus utåt mot fältet. Hundarna lär sig otroligt fort var det roliga kommer ske!

Alltså; lydnadsfot hjälpte mig i träningen av jaktfot eftersom hon redan var så förstärkt (fått många belöningar) av att gå vid min sida. Ett exempel på tvärtom – när jakten förstärkt tävlingslydnaden – är dirigeringar.

Elitmomentet dirigeringsapportering går ut på att du skickar hunden rakt fram till en kon tio meter bort. Där ska hunden stanna på kommando – vänd mot dig. Sedan ska du dirigera ut hunden till en av tre utlagda apporter som ligger tio meter bort på en linje (bakom hunden när den står vänd mot dig). Det är ALLTID antingen höger eller vänster apport som ska plockas upp (det lottas innan) och aldrig den rakt bakom. Så här såg det ut på en elittävling vi gjorde i vintras:

https://

När jag började träna dirigeringsapportering hade jag redan kommit en bit i dirigeringarna i jakten. Det gick därför väldigt lätt att få henne att springa åt höger eller vänster, även om kroppsrörelserna måste vara mycket mindre i lydnaden (du får inte röra fötterna till exempel). Att skicka henne åt olika håll var alltså enkelt eftersom vi tränat det en del i jakten.

Men här kom också vår första krock! När jag lärde in att Tassla alltid skulle ignorera mittenapporten så gjorde jag det genom störningsträning. Jag övertränade att hon skulle låta bli den i mitten. Jag la en hel hög leksaker på mittenapporten, flyttade den mycket närmare henne och belönade henne massor för att hon ignorerade högen och sprang vidare till den apport jag dirigerat mot. Eftersom Tassla är van vid aktiv störningsträning (att låta blir det som lockar – och göra det som jag vill vilket leder till massor belöning för att välja bort) så gick det rätt så fort för henne att fatta att mittenapporten skulle hon inte bry sig om. Men det dök också upp situationer då hon sprang rakt mot mittenapporten, då stoppade jag henne tvärt (belönade för det bragia stoppet – hon kan stoppa två centimeter från apporten utan att ta den) och skickade henne på rätt. Sammantaget gjorde detta att hon trodde att apporten rakt bakom ska aldrig plockas. Rätt i lydnaden – men hur blir det i jakten?

Efter att jag tränat mycket lydnad och ingen jakt under en lång period så var jag ute och tränade dirigering i jakten. Jag tränade ”push backs” alltså att hon ska vända sig om och springa rakt ut bakom sig för att apportera det som dyker upp. För en gång skull i jaktträningen var jag på en vanlig gräsmatta där jag vanligtvis tränar lydnad. Det som hände då var att Tassla sprang rakt över dummyn. Alternativt girade hon lite innan (den var ju fullt synlig) och sprang åt antingen höger eller vänster. I hennes värld var detta ju helt rätt! Duktig hund!

Jag backade träningen och skickade henne på dummyn när hon var riktad mot den, på en meters avstånd. När hon tog den belönade jag massor, kastade ut dummyn en meter, vände på Tassla så hon stod med ryggen ut och sa ”varsågod”. Hon tog den direkt och jag belönade massor igen. Sedan ökade jag avståndet mellan hund och dummy och mig och ”puttade” henne bakåt igen. Inga problem, hon tog dummyn. Därefter gick jag hem och fick något nytt att fundera på.

Några dagar senare gick jag ut i ”jaktmarker” och tränade dirigering igen och hon tog den rakt bakom varje gång jag bad henne. Dirigeringsapporteringen i lydnaden fortsatte också att gå bra, utan att hon tog fel.

Jag tror att två saker spelade stor roll här:

1. Miljöerna är en tydlig signal för vad vi ska träna.

2. Inget av momenten är tillräckligt säkra hos henne än – den störning som det innebar att träna i ”fel” miljö kombinerat med att jag inte tränat jakt på länge, gjorde att det blev snurrigt.

Men det är ingen fara! Det handlar bara om att göra båda momenten säkrare. De skiljer sig trots allt rätt mycket åt i mina signaler – kommandon och kroppsrörelser – och när Tassla är säker på vad som skiljer sig så har jag inget emot att testa att blanda miljöerna igen! Det är ju bara en säkring av att hon verkligen förstår mina instruktioner. 

Så; nej jag oroar mig inte för att det ska bli förvirrat. Allt handlar om att lära in olika delar så bra att hunden i alla lägen förstår vad jag menar. Blandar hon ihop något så är de bara att kvitto på att jag inte lärt in det tillräckligt bra. Då är det bara att träna mer – och bättre!