+46 70-300 80 99 (vardagar kl 9-18, nås lättast via mail) info@apporteringtillvardagochfest.se
Hem » Allmänt » Närmast hjärtat

Jag sitter med Totte i famnen, han sover tungt efter att massagen gick över i en gosstund. Hans hjärtslag blandas med mina och han snarkar lite. Kroppen är helt avslappnad och han har huvudet mot mitt bröst. Jag snusar honom lite på huvudet och tänker på när han var liten valp och hans hjärta pickade fort, fort. Hur han alltid ville sova i hög och i brist på syskon bildade hög med kuddarna i vår säng. Det gör han fortfarande.

I februari var jag på väg att förlora honom flera gånger. Jag ringde veterinär som gör hemavlivning tre gånger men varje gång reste sig Totte på nio.

Det började med att han tog en sväng inom grannens trädgård på en promenad och slickade i sig (fick jag veta sedan) en tömd burk ansjovis som låg på eldstaden. Det vara bara det att han också fick i sig en rostig spik. Ett par timmar senare kommer han in till mig på kontoret och jag känner att han vill något. När jag tittar på honom så vibrerar hela hunden. Han skakar så mycket att han nästan inte kan stå. Jag tänker att ”nu dör han, han har fått en hjärnblödning” och sjunker ner på golvet och tar honom försiktigt i famnen. Jag försöker vara lugn och håller honom bara och pratar lugnt. Han slutar inte att skaka men han blir inte värre, tuppar inte av eller så, och efter fem minuter går han upp och kräks. Jag ringer djursjukhuset. Efter lite om och men med djursjukhuset åker vi dit och Totte är lite mindre skakig när vi kommer in. Vi får vänta en stund men sedan görs en röntgen eftersom han reagerar med smärta när veterinären tar på hans mage. Där ser de spiken. Han ligger på operationsbordet inom några minuter och en liten, vass, rostig spik tas ut ur magsäcken. Operationen går bra, jag får hem honom tre dagar senare.

Ytterligare tre dagar senare blir Totte fruktansvärt sjuk med våldsamma kräkningar och smärtor. Han läggs in och först velar djursjukhuset kring diagnosen men de misstänker pankreatit. Ändå sätts det smärtstillande ut eftersom de tycker han blir så borta av det och eftersom Totte inte ätit på tre dagar åker jag till djursjukhuset för att mata honom. Där framför mina ögon blir han mycket sämre och jag har aldrig i hela mitt liv sett en hund kräkas så mycket vatten. Hans mage är som en fotboll. Då beslutar jag mig för att flytta honom till närmaste akutsjukhus som har veterinär dygnet runt och större resurser. Jag åker till Blå Stjärnan i Göteborg och de är otroligt säkra, effektiva och tydliga. Han har pankreatit. De tror det har utlösts av att spiken tryckt på bukspottskörteln och de förklarar att det är fruktansvärt smärtsamt och sätter in smärtstillande igen. Det blir några dagar till på djursjukhuset, med dropp och mediciner, och sedan kommer Totte hem igen. De första dagarna är han rätt medtagen men han är glad och nöjd och blir piggare för varje dag. 

Efter ytterligare dagar upptäcker jag att han är helt gul på magen. Han är pigg och glad, galopperar på promenaden, men gul. Och han var visst gul i tandköttet med – och ögonvitorna, öronen – överallt där hunden syns är den gul. Vi åker till Blå Stjärnan igen. Där konstateras att han har leversvikt med mycket dåliga värden. Veterinären som är väldigt erfaren säger ”hade en av mina yngre mindre erfarna kollegor sett dessa värden hade de blivit väldigt förskräckta, men jag vet att hundar har klarat det trots så här dåliga värden och det enda ni ska gå på nu är hans allmäntillstånd”. Totte är fortsatt pigg och glad och blir bättre för varje dag, tills han plötsligt blir jättesjuk och kräks igen fem dagar senare. Helt övertygade om att vi nu ska ta farväl åker vi in till Blå igen och de tar leverprover. Som är mycket bättre! Han är utom fara och har fått ett återfall i pankreatiten (alla mediciner togs bort när levern behövde vara ifred). 

Nu vägrar jag lägga in honom – vi har bestämt att han inte ska utsättas för fler inläggningar eftersom de stressar honom otroligt mycket – och han får dropp under huden och smärtstillande. Redan ett dygn senare är han mycket bättre. Och sedan har det bara blivit bättre. Tills han plötsligt vaknar en morgon och har jätteont i magen och inte vill att man ska röra hans mage. Jag tänker pankreatit och får tid igen på Blå. Men har inte tänkt på att vända upp och ner på honom och faktiskt titta på magen – men ser av en händelse att det är ett SÅR på magen, precis i kanten av operationsärret (som läkt superfint och sedan länge ser helt färdigläkt ut). Det har liksom spruckit upp och är ett hål rakt i så man ser vävnaden under hunden. Och runt om är två stora svullna, hårda bölder! Himmel, vad är nu detta?

Efter ultraljud konstateras att det var just ett sår, troligen något som irriterat under huden i ärret. Han har slickat och så har det spruckit och blivit infekterat. Hem igen, nu med antibiotika.

Nu har det gått en tid. Totte mår bra och han har inte fått några återfall. Han har åldrats flera år på någon månad. Det är nästan så att jag kan säga detsamma om mig – jag är minst sagt känslomässigt utmattad och i plånboken är det ett gigantiskt hål. Totte har tappat muskler och han ser liksom äldre ut – men vi börjar sakta men säkert bygga upp honom igen och häromdagen gjorde han ett litet fyspass i ostigad terrräng. Han är fortsatt glad, springer gärna på promenaderna, skäller på sådant som gör honom upprörd och gosar. Han är en glad, nöjd hund kort och gott.

Att få följa sin hund genom ålderdomen är verkligen en gåva. Man känner varandra utan och innan, kan prata med varandra även om våra språk är olika, förstår varandras behov och reagerar på varandras känslor. Jag älskar alla i min fyrklöver men Totte ligger närmast hjärtat. 

Häromdagen fyllde han 11 år – den dagen trodde vi ju inte vi skulle få vara med om för ett tag sedan. Jag hoppas att vi får några år till med honom men om det vet vi inget. Jag är mer förberedd nu än jag var för någon månad sedan på att han kommer lämna mig. Men jag försöker verkligen vara i nuet. Hoppas vi får en vår, sedan en sommar – Totte älskar att simma och det blir dessutom en bra motionsform för honom nu – och så njuter vi av en vecka i taget. Vi har dem alltför kort tid och bara till låns. <3

Fotot på mig och Totte är taget av Christina Sepulveda

%d bloggare gillar detta: