Tänk dig att du är på kurs med din hund. Några på kursen är gamla och garvade, andra har varit med lite grann, någon är helt ny och hen har dessutom precis börjat med den här träningen och har för första gången en apporterande fågelhund. Vissa känner varandra jättebra, någon känner många, andra känner kanske bara en och ytterligare någon känner ingen. Så som det kan vara på kurs.
Den där personen som är ny har varit nervös innan och funderat på att ställa in “jag kan ju inget och inte min hund heller”.
En annan person, som är rätt erfaren men som inte har varit med i det här sammanhang så länge än, är med på kursen med sin ystra unghund som hen har slitit med, och även hen är lite, lite nervös. Det hade var roligt om det kunna funka lite grann här i den svåra kursmiljön, det som börjar funka riktigt bra hemma, men som de fått kämpa för.
Instruktören är tålmodig, vänlig, pedagogisk och anpassar varje övning till ekipaget som ska göra den. Det gör att axlarna åker ner lite.
Den första övningen på kursen ska alla göra en och en. När en av de där nya, ganska oerfarna personerna ska gå ut och göra övningen utropar en av de garvade, gamla, som varit med länge och som träffat den nya en gång förut:
“Nu är det upp till bevis!”
Det är inte illa menat, förstås. Det är det aldrig. Det är ju bara på skämt!
Om en finner sig i det läget, kan en ju ställa frågan “Hur menar du? Jag är på kurs för att lära mig, vad tycker du att jag ska bevisa?” men de där svaren kommer ju sällan till en i de situationerna.
Jag tänker: Vilket klimat vill du vara i för att din träning ska fungera på bästa sätt? Funkar en ironisk, “rå men hjärtlig” jargong på dig? Funkar det att du känner att de andra inte vill dig riktigt väl utan gärna trycker till dig eller ger dig ett tjuvnyp?
Själv funkar jag bäst när jag är trygg. När de jag tränar med är vänliga, när de skrattar MED mig, allt som sägs sägs högt, alla letar bra saker att säga om varandra och varandras hundar, kritiken är konstruktiv och nyfiken, när det går att resonera, tänka ihop och hitta nya lösningar. Sådana träningskompisar ser jag för övrigt till att skaffa mig, men på kurs kan man inte alltid välja.
Motsatsen är när folk är ovänliga, skratt är elaka (jo, de finns), när det förekommer viskande och mumlande med långa blickar, när kritiken serveras utan eftertanke och bara talar om vad jag är dålig på, när det finns absoluta rätt eller fel. Känner du dig väldig osäker i en situation kan det vara ett sådant klimat som gjort att du är osäker.
Grupp-psykologi är intressant. Mig veterligen finns det ingen forskning som stödjer att beteenden i den sistnämnda beskrivningen gör att individer eller grupper fungerar optimalt, tvärtom. Det sprider osäkerhet och otrygghet och självklart blir prestationen därefter, oavsett vad som ska presteras. Det motsatta däremot – det kan göra oss briljanta!
På våra kurser är det alltid vissa övningar som deltagarna får göra ihop med varandra. Vi ger dem oftast en liten lapp då, där vi ger tips på hur de ska hjälpa varandra på bästa sätt. Där står det följande:
- Hur kändes det? (Hundföraren säger ngt om sin upplevelse av träningen.)
- Vad såg vi andra som var bra? (Vi som stod bredvid säger några bra saker vi såg.)
- Vad behöver förändras eller förbättras till nästa repetition? (Alla hjälps åt att kläcka smarta idéer.)
Så försöker vi även att undervisa förstås, även om vi så klart kan brista i det ibland.
Vilken fråga tror ni att folk har svårast för? Jo, det är nummer 2. Här vill “medhjälparna” omedelbart gå in i vad som är fel och det de såg som var fel och inte alltid ens koppla på ett förslag om hur det ska bli bättre. Det är inte konstigt, de flesta av oss har tränat på att göra så länge och väl. Men med lite träning så kan de bli riktigt bra på det och då händer något magiskt. Det blir så jädra bra träning! Alla känner sig bra: Föraren, hunden, medhjälparna.
Så, vad vill du bidra till? En trygg, generös stämning där vi hjälps åt, kanske? Det är bara att börja. Testa att nästa gång du är på kurs att hitta något bra att säga om alla i gruppen. Se vad du får tillbaks. Min gissning är att du får mer tillbaks än om du skulle gasta “NU ÄR DET UPP TILL BEVIS”. 🙂
