I höstas tog jag ett av de svåraste besluten – som samtidigt var enkelt på något vis – som en hundägare kan ta. Jag var tvungen att inse att Tassla behövde flytta hemifrån.
Tassla har aldrig gillat andra hundar. Som fyraveckorsvalp blev hon allvarligt biten av en terrier som var på fel plats (i hennes valphage …) när hon skulle äta, Det är därför hon har en sned mun – hon blev sydd lite snett. 😉 Hon har alltså ett trauma kopplat till att en annan hund kommer nära henne. Tassla har aldrig gett sig på andra hundar men har med all önskvärd tydlighet talat om att de ska hålla sig på avstånd. Hon har haft ursinnesutbrott på alla våra valpar, även om vi gjort vad vi kunnat för att skydda henne – och valparna. När hon får de här utbrotten så kastar hon sig över närmsta grej och hugger i den allt vad hon kan – oftast sin säng. En gång råkade det vara husses lår. 😛 En slags bithämning – hon har aldrig bitit en annan hund mer än om de kommit för nära och råkade befinna sig nära det hon biter i. Flippa har blivit biten i örat som valp då hon kom för nära soffan där Tassla låg och Tassla högg i både soffan och örat … Det var ju förfärligt, jag var helt förkrossad. Märkligt nog så blev Flippa den av våra hundar som kunde lugna Tassla när hon var sur och vaktig. Men allra bäst var Quling; han gick bara fram till henne helt lugnt och nosade mjukt på henne och då upphörde all hennes ilska och hon började kisa med ögonen och rullade ofta över lite på sidan.
De hundar som kunde läsa Tassla gick jättebra ihop med henne – de som inte var så bra på hennes språk fick veta att de levde. Hon började alltid med att stelna, sedan lyfta på läppen, sedan morra och sist kom utfallet. Hon ville ha lugn och ro och vara ifred. Det passade inte henne alls att vår flock växte. När vi flyttade till ett pyttelitet torp och samtidigt hade fem – eller ibland sex – hundar hemma blev hennes möjligheter att komma undan ännu mindre.
Stomp strök längs väggarna för att tala om att hon var snäll och Totte med. Bix däremot svarade upp. Tassla ville absolut inte slåss men Bix flög på henne när Tassla sa ”fuck off” och det slutade med slagsmål där Tassla omedelbart hamnade på rygg, skrikandes. Det var hjärtskärande. Det stressade såklart även Bix. Flippa som är väldigt känslig blev superängslig. Totte blev upprörd. Stomp var rädd. Vi fick hela tiden tänka på att parera olika situationer. Det var ohållbart.
Tassla har ju också haft ont i perioder – hon hade ett luxerande knä som opererades för några år sedan och de senaste åren har det varit något med henne som jag inte kunnat förstå vad – tills veterinären upptäckte att hon har en sjukdom i sesambenen (de ben klorna är fästa i). I somras blev hon förtidspensionerad vilket också var hjärtskärande – att jaga är ju vår favorit att göra ihop och jag älskar att jaga över Tassla. Hon är en superduktig viltfinnare och gör sitt jobb medan jag går med bössan. Mitt liv innehåller ju också mycket jakter. Nu skulle jag lämna henne hemma när jag packade allt eller ännu värre ha henne i bilen. Nä, jag stod bara inte ut med tanken.
När vi hittade rätt medicin för sesambenen så hon inte hade ont, började jag leta efter ett nytt hem. Jag sökte på min privata Facebook först men tänkte ”vad är oddsen, en snart tioårig, inte helt frisk, väldigt speciell hund som ska hitta ett hem”. MEN samtidigt är ju Tassla SUPERLÄTT att ha, extremt vältränad, kan typ allt och lär sig fort, går aldrig i koppel och så vidare. Så jag fick faktiskt överraskande många svar. Flera som tipsade om andra som ”skulle passa perfekt” och vi hade ett par hem på G som jag tror skulle ha blivit superbra. Men vi föll på målsnöret med dem.
Så en dag så slog det mig bara att jag ju har en person i min ”yttre krets” som jag visste förlorat sin hund tidigare under året men som av olika skäl inte kunde ha valp. Hon är precis som jag instruktör, och hon har dessutom gått Elsas och min instruktörsutbildning. Jag tänkte att Annika skulle behöva en hund i sitt liv igen 😉 och inte minst en att visa med på alla kurser – Tassla är en perfekt assistent.
Tassla var först fyra dagar i familjen för att alla inblandade skulle få ”nosa på varandra”. Tassla gillar inte små (och oberäkneliga 😉 ) barn men här fanns två tioåringar som var hundvana – det gick hur bra som helst med dem. De första dagarna höll sig Tassla lite mycket i hallen, när ”nya matte” inte var hemma utan på jobbet så låg hon i sin säng vid dörren. Men så vände det och hon hoppade upp i sängen och ville sova under täcket. <3 När Lars skulle hämta henne var hon måttligt intresserad av att följa med.
Vi pratade mycket under de nästkommande veckorna. Det går ju inte att förneka att Tassla är senior – även om det inte märks – och vi hoppas alla på att hon ska ha flera år kvar. Men såklart kan det vara tufft att investera sina känslor i en hund som man kanske inte kommer ha i så väldigt många år.
Men efter lite funderande och bollande så bestämde sig Annika med familj att säga ”ja”.
Jag har gråtit så jädra mycket inför att Tassla skulle flytta och bölar när jag skriver detta. Jag är SÅ otroligt glad över detta och så ledsen. Fast mest otroligt glad! För Tassla har sedan hon flyttade för några månader sedan fått ett drömliv. <3 Hon har haft ett enda utbrott – det var när dammsugaren kom för nära hennes säng haha – och hon får göra massor roligt. Hon tränar nosework – och är såklart en stjärna – hon tränar balansboll (som Annika bland mycket annat undervisar i), hon är med och läser sagor för barnen, busar med sonen Oskar och tränar med dottern Ida. Det är Ida som gjort den helt bedårande teckningen till och av Tassla. <3 Hon är med när husse bygger modellflygplan. J Hon går långa promenader och ber om att få bli buren när hon fryser. Hon sover under täcket hos Annika och tjatar på att få gå och lägga sig om Annika dröjer. Hon hittar på knäppa bus och är sådär charmig och rolig som bara en Tassla som mår bra kan vara 😉 <3. Jag märker att de är väldigt glada i henne. <3
När jag hälsade på första gången i Munkedal (jag var där för att köra henne till Göteborg och lite koll hos sjukgymnasten Annika Falkenberg) blev hon tokglad. Men när jag sedan lämnade henne och skulle åka hem så hamnade vi utanför min bil. Annika skulle gå till sin bil och köra och hämta barnen och gick vidare förbi. Tassla tittade på Annika, sedan på mig som om hon frågade ”får jag” och jag sa ”ja varsågod” och hon kastade sig efter Annika och flög in i hennes bil. Jag lämnade dem med ett stort leende på läpparna (jo, jag grät också såklart 😉 ).
Jag kunde inte i min vildaste fantasi drömma om något liknande. Annika är också en riktig hundviskare; så inkännande och mjuk, tänker frivillighet, är klickertänkare och så vidare – bara det är ju helt otroligt. Eftersom vi är en hel liten fanclub som står och steppar som små barn som vill ha glass när det gäller Tassla (hussarna och jag och några till) så startade Annika ett instagramkonto för Tassla, som är roligt och mysigt på en och samma gång. Hon skriver lite om vardagen, visar film på när Tassla hittar på en lek där man kan kasta en tom pepparkaksburk ned för trappan för det är så kul när den studsar 😀 och så vidare. Kika in om du vill: #tasslasfansite
Och om du finns i trakterna kring Munkedal har Annikas hundföretag Hundglädje en Facebooksida med kurser, kolla in dem. Har du tur får du träffa Tassla på kurs också. 😉
https://www.facebook.com/Hundgl%C3%A4dje-787095311473202/
Jag skrev för ett tag sedan några artiklar för Härliga Hund om omplaceringar. Jag intervjuade bland annat en etolog som jobbade med att placera om hundar. Hon sa att väldigt många tror att just deras hund ska vara omöjlig att omplacera. Men hennes erfarenhet var att det nästan alltid fanns någon för alla. Det var så himla fint sagt och gav mig hopp! (Elsa har ju också omplacerat en hund, Seeker, för några år sedan, och även det blev otroligt bra även om det också var jättejobbigt, läs om det här.)
Och nu står jag här och jag saknar Tassla nästan varje dag men mest är jag så oerhört tacksam och glad. Som det kan bli. I nästa vecka ska jag hälsa på henne igen, det ska bli så roligt. <3 J
