Piece of Cake?

Det tog nästan sex månader innan dagen kom då Flippa inte lyssnade på inkallningssignalen utan helt sonika sprang åt andra hållet – mot kattbajset. Jag blev förvånad – bortskämd som jag har blivit att nästan allt är så lätt med den här hunden. Jag har aldrig haft en hund förut som har så mycket gratis att jag bara kan fånga de beteenden hon redan visar upp och efter ett par belöningar verkar hon kunna det. Typ. Jag är häpen över hur lätt det kan vara. Och tacksam.

Jag har nog aldrig varit mer redo för en valp som nu heller. Visst det är inte optimalt med en konvalescent samtidigt, men i takt med att tiden går blir allt enklare; valpen är mindre valp och konvalescenten mindre konvalescent. (Tassla är alltså opererad för ett luxerande knä och rehaben tar mellan fyra till sex månader.)

Flippa och Quling på fågelspaning vid ån.

Jag har heller aldrig varit mer säker på vad jag vill ha och hur jag vill ha det än nu. Jag vet vad jag tittar efter och vad jag gillar och inte gillar. Och jag har fokus och energi att få till det – även om man såklart alltid kan ha mer tid till hundträning. 😉

Och som jag gillar den här hunden! Redan innan jag träffat henne sa uppfödaren att hon var den som tidigast tog kontakt och sökte ögonkontakt och liksom gav sin urpsrungsmatte stor uppmärksamhet. Det var också något som var slående när hon kom till mig. Hur hon tog kontakt och blev sittande framför mig, blickstilla, som om hon sa ”jag är redo men har tid att vänta”. Gissa om jag belönade det omedelebums?

Stadig och uppmärksam.

Stadga verkar finnas naturligt i henne, följsamhet likaså, att sätta sig ner i olika situationer, att jaga med nosen i backen och rumpan svängandes efter var nosen styr, hon fattade inkallningssignalen direkt, likaså stoppsignalen, att apportera fanns naturligt i henne (fast hon spottade inledningsvis ut allt hon hämtat en meter ifrån mig). Allt jag ber henne om går blixtsnabbt och ofta behövs bara några belöningar så är hon med på noterna.

Flippa är en hund full av energi. Jag brukar säga att hon är en korsning mellan tomtebloss och popcorn. 😉 Jag skulle säga att hon är en het hund men hon har samtidigt ett fokus och en avknapp som jag försökt utveckla genom att hela tiden spränga in ”av-övningar” i den andra träningen. Hon har också ett ”känslosamt humör” där hon skäller och hetsar upp sig över saker som stör henne och där det liksom svämmar över ibland … En del vi kan utveckla. 😉

Vi leker!

Det enda som gjorde mig lite brydd inledningsvis var att jag aldrig förut haft en sådan ljudlig valp i vardagen. Hon pep i alla möjliga situationer; när hon skulle kissa eller bajsa, när hon bara stod rakt upp och ner och tittade på något, när något hände, när något inte hände. Och hon skällde gärna när hon blev upprörd. De där ljuden lugnade sig successivt med att veckorna gick och nu är de bättre. Hon kan ljuda litegrann i träningen när hon inte har någon tydlig uppgift eller när hon inte förstår vad jag menar. Det är ljud som inte oroar mig särskilt mycket – det är upp till mig att träna henne så de inte kommer. Men mest kommer de i vardagen och erfarna uppfödare jag talat med vittnar om väldigt ljudliga hundar i vardagen som inte hade ljud i arbete – och tvärtom. Men detta är naturligtivs något att hålla efter om hon ska bli en provhund, vilket jag önskar.

Nu är hon ett halvår och jag har lagt flera grunder men har såklart många grunder kvar. Vi har börjat med avlämningar, stoppsignal, alla typer av dirigeringar, fotgående och inte minst söket. Vi har experimenterat med olika belöningar. Matbelöningarna kan inte vara för bra för då klarar hon inte av att tänka – därför tog det en hel månad att få henne at lämna av föremål i min hand, något jag blev väldigt förvånad över först eftersom hon är supersmart. Men sedan kom jag på att hon var alldeles för hungrig och då knäckte vi nöten genom att träna efter maten och med tråkigt godis.

Vi har gjort enkla uppflogsövningar – och detta är nog det som varit svårast för henne även om hennes stadga när hon väl sitter är väldig stabil. Jag kan träna tre hundar samtidigt, kasta några dummies och skicka de andra två först – rakt förbi henne – medan hon snällt sitter och väntar på sin tur.

https://

Sökövningarna har varit det allra roligaste ­– för första gången vet jag vad jag vill ha och hur min spaniel ska jaga, och kan lägga upp övningar utifrån det. Hon har fått leta godis och boll, nära, nära mig och lärt sig att när jag knäpper med fingrarna åt sidan ska nosen ner i backen.

https://

Att vänta på sin tur är förstås en del av den viktiga av- och påträningen, men jag har också lärt in en mer specifik signal för att hon ska gå ner i varv och var stilla och lugn. Jag lägger mina händer om hennes bog och håller dem helt lugnt där. I början gjorde jag det inomhus med en mer eller mindre sprattlande valp, men snart fattade hon att om hon blev lugn kunde hon få vara aktiv igen. Nu har jag flyttat ut signalen och gör den varje träningspass, i allt hetare situationer, för att inte slarva bort denna otroligt viktiga och helt nödvändiga träning. Jag behöver dock jobba ännu mer med den, inte minst ihop med andra. Jag tränar för mycket själv och märker att hon ökar i aktivitetsnivå när andra är med. Jag vill att det ska vara tvärtom – för att inte hennes förväntningar på grupp ska bli skyhöga.

Mys med en motvillig Quling 😉

Häromdagen stötte hon sin första fågel, det var helt oplanerat. När det är tid att ge valpen upplevelsen av viltkontakt tycker jag beror på valp, det finns inget ”nu är valpen sex månader och bör få stöta vilt”. Eftersom Flippa är het hade jag tänkt spara lite på att tända henne på fågel men det löste hon alltså själv. 😉 Jag minns med skräck hur Quling när han tände över en natt var helt okommunicerbar efter det – och ju aldrig landat igen om jag ska vara ärlig. Men Flippa och Quling är två HELT olika hundar som har haft HELT olika förutsättningar i början av livet (tyvärr för Quling). När Flippa nu stötte en liten fågel (kan ha varit en morkulla) så var vi ute och söktränade. Jag såg hur hon plötsligt ringade in en liten kvisthög och hann tänka ”har hon något?” innan fågeln flög upp. Det var intressant att se hur tydlig hon var innan stöten, hoppas det fortsätter så för då har jag goda chanser att hänga med, haha. Hon snurrade runt lite efter stöten men satte sig snällt när jag blåste stopp. <3 Det var fantastiskt roligt att se.

https://

Men det nästan bästa är att hon som ingen av mina andra hundar, helt naturligt, fått vara med i jaktsituationer från dag ett. Jag har lagt geväret utanför hennes bur i bilen, så krutlukten blir en del av vardagen. Vilt jag har skjutit har jag också lagt utanför hennes bur och i alla pauser på jakterna har hon kommit ut och minglat. Hon har fått höra massor skott och hon har fått apportera varmvilt men framför allt har hon hängt i miljön.

En naturlig del av livet som jakthund.
https://

Första gången hon såg en död and, som en retrieverförare kom bärande på, gick hon rakt fram till fågeln varpå hundföraren lade ner den på marken. Hon tog den då utan att tveka, och inte ens med det rätt vanliga valpgreppet á la släpa den i halsen utan precis som man ska bära den. Fast anden kändes lika stor som henne, kunde hon bära den fram till mig, jättestolt.

Man tar det lugnt runt fåglar oavsett om de lever eller är döda.

Första gången hon fick möta kallvilt – en månad innan anden – så skällde hon upprört och utförde en krigsdans runt viltet innan hon övertalade sig själv att plocka upp det för att sedan slänga iväg det som om hon gjorde kast med liten boll… Det är lite typiskt henne när hon blir överväldigad. 😉 Men redan gång två hade skällandet upphört och gång tre hade även krigsdansen försvunnit. Första gången hon såg en levande fasan ställde hon sig på bakbenen (hon var i koppel) och skällde i falsett (harkel, hoppsan!) men efter det är hon med och matar mina fasaner och tittar på dem på nära håll. Nu klarar hon av att sitta och titta även om hon vibrerar. 😉 Sedan släpper hon hela situationen på ett kick när jag går därifrån, det är en otroligt bra egenskap som jag är särskilt tacksam över.

Det är ju oundvikligt att jämföra sina hundar. Och samtidigt som jag njuter av hur lätt det går så här långt med Flippa så sitter det en tagg i hjärtat över Quling och hur svårt nästan allt varit med honom. Hur jag önskade att vårt första år varit annorlunda men hur jag inte kunde påverka det, då jag drabbades av flera personliga katastrofer. Han är också en helt annan hund och en jaktgalning av rang och han har inte i närheten den följsamhet som Flippa har, och inte heller hennes sunda självförtroende. Men jag tror att om mina förutsättningar varit annorlunda hade det blivit bättre och kanske hade vi vid det här laget kunnat göra det jag vill göra men som vi helt enkelt inte klarar av nu. Men nu är det som det är och jag försöker att inte gräva ner mig utan bara konstatera att det inte alltid går som man vill.

Jag är så glad över att få uppleva Flippa! ”Hon verkar passa dig” var det någon som sa och JA hennes lite galna humör, hennes snabba, smarta hjärna, hennes popcorn-stil och hennes fenomenala uppmärksamhet parat med hennes goda självförtroende passar mig jättebra. Men vem vill inte ha en sådan hund? 😉

Har jag förresten sagt vad hon heter på riktigt? X-Paws Piece of Cake. Låt oss hoppas att hennes namn är ett omen.

Puss! <3

PS:Om du har lust att träna ihop med mig i vinter – oavsett vilken hund du har – så har jag en onlinekurs som heter Vinterdetaljer – träning med hög pillfaktor och gärna inomhus. Vi gör allt möjlig; avlämningar, första stegen på dirigeringar, ingångar vid sidan, stadga osv. Läs mer om den kursen här.
Dessutom börjar snart en kurs för enbart spaniels – Spanielgrunder online – sök, uppflog och stopp samt stadga.
Och så håller jag en IRL-kurs i Landvetter – en grundkurs för alla. Kolla här! DS.


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: