Plötsligt var jag en som tjatade, hur gick det till?

Jag har vissa principer. De skryter jag gärna lite om, håller som en imaginär skylt över huvudet “jag gör minsann inte si eller så utan SÅ HÄR”. Jaja, det kan var lite självgott jag vet. 😉

En är att jag sällan tjatar på mina hundar. Det finns tusen sätt att tjata på sin hund. Här kommer några exempel:

• Säg “sitt” minst tre gånger när hunden inte sätter sig på första.
• Säg “håll” när den har något i munnen. (JO, det är tjat – hunden ska hålla när den får något i munnen – utan att du behöver säga något om det).
• Säg “tack” med allt högre röst när hunden inte släpper på första.
• Blås fem inkallningssignaler istället för en.
• Säg “ta den” upprepade gånger när hunden inte tar något som du skickat den på.
• Blås vändsignal varenda gång din spaniel ska vända i söket.
• Och så vidare …

Visst kan det väl hända att jag kan säga något flera gånger ibland men jag aktar mig verkligen för det och jag har det som nödlösning, inte som en del av inlärningen eller som en del av hur ett moment ska utföras.

Jag har också en annan princip, som jag håller väldigt högt, och det är att när jag jagar ihop med min hund så är jag väldigt tyst. Jag blåser så lite som möjligt i pipan. Ett prov jag gick blåste jag vändsignal en gång och stopp en gång – det var det. Så nöjd efteråt. 😉 Flera jakter har jag tassat efter hunden utan att säga särskilt mycket alls på flera timmar, vi har haft flow och det enda man hört från mig är när jag berömmer hunden.

Så i vintras, på årets sista jakt, märkte jag plötsligt att någon gått helt fel. Jag hade börjar TOKTJATA.

NU måste jag bara göra en kort utvikning och förklara hur en spaniel jagar för er som inte vet det, så ni hänger med på TYNGDEN i detta misslyckande. En spaniel jagar nära framför sin förare, ihop med föraren. Den ska aldrig vara längre bort än att skytten kan skjuta det vilt som den stöter (vilket inte bör vara mer än typ 15 meter, även om man helst inte vill ha ut hunden ens i så stora slag, utan gärna inte längre än en si så där 7-10 meter bort). Spanieln söker i slag, som kan se lite olika ut beroende på vind, men i motvind gör den som svepande åttor framför dig och slår upp mot vinden “hämtar vind” nära dig och gör ett slag ut på ena sidan, slår en bit ut och söker mot dig och gör ett slag på andra sidan. Dessa vändningar som alltså kallas slag, ska hunden helst göra själv. Du lär den att hålla sig nära dig. Man kan absolut hjälpa den lite genom att vända kroppen åt andra hållet eller gå lite åt ett håll – som en signal för att hunden ska vända och söka mot och förbi en in i ett nytt slag.

Och. Man kan vissla vändsignal. Jag tycker det är otroligt störigt med folk som visslar på sina hundar i varje slag – det är ett himla tjat! Helst vill jag bara flyta fram tyst ihop med hunden och vi har en tyst överenskommelse att den kastar ett getöga mot mig emellanåt så jag kan styra den lite. Vändsignalen används bara när det verkligen behövs.

Så var vi alltså på jakt i vintras, jag och min Flippa. Det har inte blivit så många jakter som jag velat i år av olika skäl men Flippa har gjort ett formidabelt arbete på flera av dem. Och så har det blivit lite väl storsprunget och minsann om inte hon har hittat en växel till. Men när jag märkte att hon var stadig som en klippa även när hon stötte långt från mig blev jag kanske lite nonchalant också. Slarv, hur som, och plötsligt slutade hon liksom vända där hon brukade. Och plötsligt började jag blåsa vändsignal. Eller ROPA högt efter henne.

Och på den nämnda jakten så gick jag bredvid ett annat spanielekipage. Jag brukar annars var den som inte blåser men insikten var BRUTAL! Min parkamrat hade inte ens visselpipan i munnen. Jag blåste nästan varje gång och ibland fick jag blåsa inkallning … 😛 Till slut bad jag om ursäkt för att jag väsnades och då sa den andra föraren glatt “åh det gör inget det är så bra att mina hundar får lite störningstärning för jag blåser väldigt lite”. RIDÅ! Jag brast ut i skratt men hade jag varit en som rodnat så hade jag definitivt gjort det. Min själ rodnade.

“Det absolut vanligaste misstaget nästan alla gör är att släppa ut sina spanieln för stort i söket” brukar jag säga till mina elever. Och jag VET att det är mitt största problem också, det är ingen nyhet. Jag tappar fokus, börjar glida med hunden, glömmer föra den osv. Blir disträ. Så det kan jag leva med, egentligen. Hem och träna om! Men detta med att jag plötsligt hade blivit en som tjatar, det är fanimej mer svårsmält … Tar fram skämskudden.

Trots mina missar är jag en hyfsad instruktör. 😛 Sugen på kurs? Kolla in dessa: Valpkurs IRL i Hajom, Galenpannakurs nybörjare i Hajom eller Onlinekurs: Galenpanna