Träna, förhindra, avbryt.
Det är en bra devis, som jag gärna har med mig i träningen. Jag tränar för att lära hunden det jag vill att den ska göra, jag förhindrar hunden från att göra fel – eller helt motverkande saker, och jag avbryter om det ändå blev så att den gör fel sak.
Så den här lektionen hade Quling sele och långlina för här måste fel beteende (springa i 100 kilometer i timmen antingen efter ljud av fågel eller flax av fågel) kunna brytas.
Tre gånger sträcks linan i det här passet. Två av dem är en långsammare inbromsning och linan löper under min fot eller i min hand (en av dem är repetition tre i filmen). En av gångerna – 2.30 in i filmen – tar den emot – men inte ens då med ett ryck. Jag tror den här killen vet så himla väl när han har lina på sig, tyvärr, för jag har gått med honom så mycket i lina. Hur som så blir det en godkänd lektion. Vi kommer framåt, även om vi har några smårusningar mitt i. På slutet är han väldig trött och nästan lite avstängd. Trots det klarar han av att bromsa själv. Flera gånger stannar han också utan att jag visslar, vilket är det jag vill allra helst förstås. Jag tror han är lite, lite dämpad av linan men är inte säker – hur som så lär han inte bli av med jaktlusten i brådrasket så det stör mig inte.
Med vissa hundar är det dödfött att träna med duvor. De kommer direkt på leken – och vet att det bara är att sätta sig. Det är svårt att få dem att söka och sedan låtsas som att fågeln flaxade upp för att de rörde sig i området. Tassla till exempel, vet direkt vad den här träning går ut på. Jag behöver aldrig vissla och hon sätter sig som ett litet ljus direkt. Men när vi kommer ut i markerna med vilda fåglar och dofter i gräset så är det mycket häftigare påslag och hon kan vara mer svårbromsad.
Quling har ännu inte kommit på det där, och den dagen han gör det behöver vi bli mer kreativa. Förhoppningsvis är han redo för att göra riktiga sök och stöta fåglar eller kaniner vid det laget. Nu promenerar vi mest för att få lite rörelse i honom och så släpper vi en duva när vi tror att det går att stoppa honom.
Det svåra med den tidiga uppflogsträningen tycker jag är att ha någon form av kontroll över fåglar eller kaniner (veta var de är framför allt) så stöten kan bli så bra som möjligt ur lyckandesynpunkt. Om man jobbar med straff kanske det är inte är lika viktigt, vad vet jag, för om hunden förbryter sig kan man korrigera det direkt. Jag behöver ju istället fokusera på att få till så bra repetitioner att hunden lyckas och kan bli belönad för det.
I ett senare skede är ju apporteringen, eller att få jaga vidare, en belöning för att ha stoppat. Men nu tror jag att jag har nytta av den belöningshistorik som Quling och jag har ihop. Han har fått mängder av belöningar som gjort honom glad och känner igen situationen när jag belönar – även om den största belöningen hade varit att få springa efter. Jag har tänkt flera gånger att jag ska belöna hos mig med en duva som jag släpper iväg från mig, så att Quling fattar vilken enorm resurs jag kan vara – jag kan till och med ha fåglarna. Men jag har glömt det varenda gång. Ska se om jag kan komma ihåg det nästa tillfälle.
På slutet är han också väldigt ohörsam och lyssnar inte på mina vändsignaler eller inkallningar, han är trött men också lite uppslukad av vittringen i marken tror jag, och det blir kanske en konflikt i honom då han ju inte kan dra iväg som han nog hade velat. Jag tror det var för tidigt att låta honom gå i marken och göra något som liknar ett sök. Han är fortfarande kvar på nivån att göra en sak i taget.
Film på träningen:
https://
PS: Denna träning gjordes innan den 15 april. Fram till 15 april är det tillåtet att träna ”icke efterföljande” hundar i marken. Efter den 15 april är det inte tillåtet. DS
