+46 70-300 80 99 (vardagar kl 9-18, nås lättast via mail) info@apporteringtillvardagochfest.se
Hem » Jaktprov » Retrieverjakt » Svårigheter som dyker upp på jakt

Under hösten har jag och Keen varit iväg på ganska många jaktdagar, vilket varit väldigt roligt. Keen har utvecklats till en riktigt bra jakthund. Han markerar skammade fåglar redan i luften och har heller inga problem att ta skammade fåglar.

Däremot dyker det upp lite andra svårigheter på jakt, svårigheter som kan vara luriga att förutse och ännu lurigare att träna i andra situationer än just på en jakt. Problemet är att det inte oftast inte finns så mycket utrymme att träna på under jakten – vi är ju där för att göra ett jobb. (Träningsjakter med fokus hundträning är toppen då, och det har vi också fått till ett gäng, så vi har en plan.)

Arbete under pågående skytte är en utmaning. Dels för att hunden kan komma av sig av skotten innan den vant sig vid det, men framförallt för att det helt plötsligt kan dimpa ner något framför näsan på hunden och då blir det väldigt lätt att den byter vilt eller glömmer bort linjen som den skulle springa på.

Transporter mellan såterna (jaktplatserna) är Keens svåraste gren. Att gå ordentligt vid min sida med koppel på är jättesvårt hälsar han. Det blir ganska mycket frustration och skutt från hans sida, men efter att ha gått myyycket börjar det bli bättre.

Det är också vanligt att man får knö ihop sig ett helt gäng på ett flak för att få skjuts mellan såterna, då är det väldigt viktigt att ens hund är bekväm med det och inte blir arg på de andra hundarna.

Fotgåendet generellt blir lätt lidande, eftersom jakten fortsätter när man går på linje och då går det inte att stanna och justera positionen. Efter en lång dag är det dessutom svårt både för en själv och hunden att hålla ihop. Jag försöker tänka på fotgåendet så mycket det går och vara noggrann med det hela tiden. Jag passar också på att ha med lite extra gott godis så att jag kan belöna honom lite extra när han går ordentligt, och har jag tur så vi är flera apportörer så kan jag låta bli att skicka honom om positionen inte är bra utan då hämtar någon av de andra hundarna istället.

Att ignorera det frestande viltet efter avlämningen är också något man behöver träna på. Många hundar är väldigt förtjusta i varmvilt och behåller det gärna eller hoppar efter det när man tagit emot det. Där har jag kört några riktade insatser med att belöna så fort han har släppt och bett honom sitta vid min sida istället, så det problemet har vi löst nu.

Stadgan behöver man också jobba på hela tiden. Att en retriever knallar på jakten gör ofta ingenting eftersom viltet ska in så snabbt och effektivt som möjligt, men det förstör för ens egen träning eftersom hunden får lättare att knalla nästa gång. (Ibland stör det förstås om hunden knallar, så man måste träna ordentligt på stadgan eller ha koppel på om man är osäker). Med erfarenhet lär hundarna sig också bästa positionen att sitta i för att se så bra som möjligt – och den är inte alltid kompatibel med positionen de behöver ha på prov.

På jakt är det viktigaste att viltet hittas snabbt och effektivt. Om hunden vänjer sig vid att bara söka självständigt i stora områden blir det förstås svårare att dirigera den väldigt exakt, så det gäller att träna med det i åtanke. När vi hjälper till på jakterna ska vi inte heller störa jakten i onödan, så då är det bäst att undvika att blåsa för mycket i visselpipan – framförallt om hunden ändå inte lyssnar.

Så inför nästa jaktsäsong tränar vi vidare på:

  • Fotgåendet (detta evighetsprojekt!)
  • Transporter i koppel med många människor runtomkring
  • Stoppsignal när det finns mycket viltdoft
  • Ta första bästa – inte byta till något mer spännande föremål som dyker upp
%d bloggare gillar detta: