Vad tränar du inför?

Något jag hör ofta är “det är en markering, då ska du inte dirigera”. Vi hade en diskussion om det senast på kursen jag var på i helgen och det diskuterades även på working testet som jag och Lena var på på Långfredagen. Som i så många andra diskussioner så tänker jag att det beror väldigt mycket på ens förförståelse. Beroende på vad man vill göra med sin retriever finns det olika krav att förhålla sig till.

Jag tror alla är överens om att en markering är något som hunden sett eller hört falla och att en dirigering är något som föraren styr hunden till. Det innebär ju att en markering kan gå över i en dirigering om föraren går in och styr hunden.

Många är “uppvuxna” med SSRK:s B-prov som är en så kallad “egenskapsbedömning”. Olika egenskaper ska utvärderas, bland annat markeringsförmåga. Går föraren då in och dirigerar hunden på en markering blir det med andra ord svårt att bedöma markeringsförmågan. Diskussionen om att även dessa “egenskaper” i högsta grad är träningsbara och inte hade kunnat visas upp alls om inte föraren var inblandad kan vi spara till en annan gång. 😉

Working test (C-prov) och A-prov/field trials/mock trials däremot är tävling, och där ska dummyn/viltet in så fort och effektivt som möjligt. På working test har idealet för 20 poäng blivit att hunden spikar markeringen utan inblandning från föraren. Behövs minsta lilla signal blir det oftast poängavdrag. Om hunden söker en stund efter dummyn blir det dock troligtvis mer poängavdrag än om det behövs en signal för att få in hunden – så det är ju hela tiden en avvägning för vad som ger minst poängavdrag. Vissa domare drar även här ner på om föraren står och pekar på markeringarna när de faller eller när hunden ska skickas.

På A-prov och framförallt brittiska field trial som inspirerat fler och fler prov och träningar även i Sverige (till exempel bygger alla Swedish Gundog Leagues tävlingar helt och hållet på det brittiska field trial-reglementet) bryr man sig inte så mycket om skillnaden mellan markeringar och dirigeringar. Viltet ska in så snabbt och effektivt som möjligt. Har hunden markerat och spikar markeringen är det ju väldigt effektivt. Men ibland ställer terrängen till det så det är svårt för hunden att markera riktigt så bra och ibland hamnar den fel i vind när den kommer ut i markeringsområdet. Till skillnad från B-proven så vet man ju aldrig var viltet hamnar på field trial. Ett nyskjutet vilt i tuff terräng ger inte heller ifrån sig så mycket vittring som kallvilt som legat i samma område en hel dag. Därför gäller det verkligen att hunden kommer till rätt område och ligger kvar där och letar. Går den då minsta lilla fel på vägen dit så blir det svårare och svårare att få hunden till rätt område för att kunna börja leta. Här får man också fram det fina samarbetet mellan hund och förare, de jobbar tillsammans helt enkelt. På field trial får hunden gärna chansen att fortsätta jobba så länge den lyssnar på signalerna och gör ett meningsfullt jobb. Lyssnar den däremot inte eller är i helt fel område och jobbar kallas den hem och är ute ur provet.

Hur ska man då tänka när man tränar? Jag tänker som så att jag vill att mina hundar ska vara duktiga markörer – för det har jag alltid nytta av. Samtidigt vill jag också att de ska vara styrbara – för om de av någon anledning inte markerat eller om de hamnar exempelvis fel i vind måste jag kunna hjälpa dem. Jag tränar därför både markeringsförmåga och dirigeringsförmåga. Sedan anpassar jag mig efter den provform jag startar i – eller vet att om jag inte anpassar mig kommer jag få avdrag/anmärkning och följer ändå mitt eget handlingssystem. Har jag bestämt mig för att träna markeringsförmågan går jag inte in och styr hunden, utan då gör jag hellre om markeringen. Har jag bestämt mig för att träningstävla eller öva på att just styra hunden på en markering går jag in och styr hunden så fort jag märker att den är på fel väg, till exempel svänger åt fel håll eller hamnar fel i vind. Och det är alltid en utmaning – ofta blåser man för sent här, när hunden redan hamnat fel. Eller så blåser man för tidigt – om man hade väntat lite, lite till så kanske hunden kommit rätt.

Mitt handlingssystem är inget unikt, många gör likadant. Det viktiga är bara att tänka igenom hur du vill göra och att du har ett system så att både du och hunden vet vad de olika kommandona betyder.

Många skickar på markeringar med bara hundens namn eller bara med “apport”. Har man många hundar och jobbar med dem samtidigt är det dock väldigt smidigt att kunna skicka dem med olika kommandon. Jag skickar med hundens namn och “apport” alternativt ett ord som motsvarar hundens namn eftersom jag använder hundens namn som uppmärksamhetssignal – det vill säga “nu är det din tur, men vänta på nästa kommando innan du gör något”. Keen skickar jag med kommandot “eager” och Diesel med “Diesel – apport”.

På markeringarna står jag rakt riktad mot den markering som hunden ska hämta och skickar hunden när den tittar åt rätt håll. Tittar den inte åt rätt håll hjälper jag den genom att peka med handen, vilket kan behövas till exempel om det gått en stund sedan markeringen föll eller om det finns många markeringar att välja bland. På träning försöker jag se till att jag inte behöver använda handen, framförallt inte på direktmarkeringar. Då gör jag hellre om markeringen istället. Är det däremot tävling och min hund har missat markeringen skickar jag absolut inte med markeringskommandot utan med dirigeringskommandot.

På dirigeringar skickar jag hunden genom att sätta pipan i munnen, sätta fram ena foten, rikta handen dit den ska springa och när den fokuserar åt rätt håll säger jag “ut”.

Hur tänker du? Hur skickar du din hund?

2 reaktioner på ”Vad tränar du inför?”

  1. Irene Samuelsson

    Mycket bra inlägg! Har nyss varit hos Lena och hört ungefär detsamma men det blev ännu tydligare i text.

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg