Vattenprov för spanieln; en arbetsseger

Idag har spanieln startat på vattenprov med den äran.

Dagens prov gick i Halmstad med 17 startande. Vattenprov för spaniel finns i två varianter: Nybörjarprov och “vanligt” vattenprov som är svårare än det förstnämnda. Bland annat ska de simma längre (ca 40 meter blev det nog idag) och de ska “byta terräng”, det vill säga simma både genom blankt vatten och vatten med till exempel näckrosor eller vass. Nybörjarprovet gjorde vi förra sommaren så nu var det dags för det lite svårare provet.

Idag var det näckrosor som gällde och det kan låta enkelt att bara simma rakt ut och hämta en and bland lite näckrosor men det kan minsann vara rätt klurigt! Dagens klurigheter var flera. Hundarna hade vind snett bakifrån, det vill säga i princip medvind, så vinden var inte till någon hjälp. De skulle simma ganska nära land vilket lockade flera hundar att faktiskt gå upp på land. Anden kastades så att den hamnade i ett litet näckrosfält men lite närmare land fanns ett större och tätare fält med näckrosor som många hundra verkade dras till. Dessutom låg anden rätt så djupt i vattnet, den kunde lika gärna varit ett näckrosblad …

Tyvärr har jag ingen film för som vanligt så får publiken stå en bit ifrån (med en del träd och buskar emellan) för att inte störa och det är förstås bra men attans vad kul det hade varit att ha det här provet på film. För SOM vi kämpade, både jag och Tassla.

Stadgan var fin och jag tyckte även att Tassla markerade fint. Hon började också simma bestämt rakt ut mot anden men efter bara en liten bit så började hon tveka. Hon höjde på huvudet för att se men eftersom hon inte såg annat än näckrosor så hjälpte inte det. Istället började hon vika av, snett mot land (därifrån kastet hade kommit). Jag blåste stopp och dirigerade henne åt höger. Hon vände, simmade en meter, vände åter, jag kommenderade “höger” igen, hon vände, simmade en meter, vände åter … och började sedan simma mot mig igen. Jag blåste stopp och gav utkommando, hon vände efter viss tvekan, då blåste jag närsök för att få henne tänka leta, fast hon nu var i fel område och hon letade faktiskt runt i området men eftersom vinden låg som den låg fick hon ingen hjälp av den att eventuellt få doft från anden.

Nu bestämde hon sig istället för att gå upp på land(!). Flera hundar innan henne hade gått upp precis där och rimligtvis måste det funnits en del doft från dem i det området. När hon väl kommit upp på land så kunde jag inte se henne (hon var tydligen bara i vattenbrynet sa de som såg det men jag såg inte henne) men jag ropade på henne och sa antingen “ut” eller “höger”, jag minns inte riktigt vad som hände för nu tänkte jag förstås att det var kört. Vi har aldrig tränat det – att hon ska gå i på så långt håll ifrån mig och jag blev lite ställd. Men Tassla plumsade i i igen – och började simma. Mot mig. Puh.

Denna gången fick jag inte stopp på henne förrän hon var två meter ifrån mig då jag rätt så bestämt tryckte henne ut med ett “ut”. Hon vände, simmade återigen mot fel område, jag stoppade, hon vände, simmade tillbaks till mig men återigen två meter ifrån mig så fick jag ut henne och denna gången ÄNTLIGEN i rätt riktning. Så fort hon styrde kosan mot rätt område stöttade jag med några “ja” som betyder “rätt, simma på” och fem meter innan anden så såg hon den och ökade farten. Hon tog den direkt, vände och … simmade mot det stället där hon varit uppe på land. Jag visslade inkallning (japp, pipan gick varm idag!) och hon vände faktiskt men simmade så nära land att hon på slutet fick bottenkänning och sista biten vadade hon.

Precis när hon skulle gå upp ur sjön lade hon ner anden för att ta ett nytt grepp (japp det får spanieln göra) tog den igen men en halv meter framför mig fastnade både hon och anden i en uppstickande kvist och då tappade hon den men då gjorde jag snabbt som tusan en liten räddning och fångade den i luften med ett “tack”. 😉

“Bra kämpat” sa domaren och gav oss godkänt. 🙂 Ni som är retrievermänniskor fattar alltså att det är lite olika bedömning på spaniel och retriever. Jag tränar så mycket med retrievermänniskor – och tur är väl det. För den dirigeringen som vi ändå fick till, även om den blev tjatig, var ändå rätt bra. Och det tackar jag mina retrieverpolare för, som tränar precision i dirigeringen på ett sätt som jag tagit intryck av. Dessutom blev dagens prov väldigt bra träning. Att få till det där att hunden kämpar på och igen och igen går ut OCH till slut ändå hittar är superbra. Jag vill att Tassla ska tänka att JAG vet var det finns vilt och att hon kan lita på mig och därför alltid gör som jag ber henne. Och det kan vara lite svårt att rigga det på träning i vatten.

Det känns bra att ha vattenproven gjorda. Nu har vi kvalificerat oss för start i Öppen klass och även om jag inte planerar för start där än så FÅR vi i alla fall starta, rent formellt.

Och jävlar i havet vilken arbetsseger. 🙂