Bergsbestigning pågår

Har du klättrat i berg någon gång? Jag har testat några gånger, både att klättra på klätterväggar och uppför ett (litet) berg (nåja, kanske mer en klippa). Det har varit hisnande. Inte minst för att jag är sjukt höjdrädd – jag blir yr av att gå i gallertrappor … Men jag har övervunnit mina rädslor och klarat det trots att det också känts väldigt svårt. Du står där, med kroppen i kontakt med berget och endast en del av dina fötter har fäste på någon liten utskjutande del av klippan. Händerna trevar efter något fast och säkert att hålla i för att kunna ta dig vidare i nästa steg. Det går oändligt långsamt. Du måste tänka både innan, under tiden och efteråt, du är lite rädd men kan inte låta rädslan ta över. Du vet inte om det kommer hålla, om du kanske kommer halka i nästa förflyttning. Efteråt kommer adrenalinskjutsen och du känner dig hög och oövervinnlig.

Ni som följer den här bloggen börjar ana vart hän det barkar, eller hur? Japp, jag pratar om kanon-Qulan, min kluriga lilla hund. Det går oändligt långsamt, jag känner mig yr ibland, jag tappar fotfästet, jag är ibland skiträdd (till exempel för att han ska skada sig eller göra skada), jag måste tänka klart och göra återkommande analyser för att kunna ta nästa steg. När något börjar funka är kicken kraftfull. 🙂

Nu har vi varit på kurshelg men Henrik Hansen, en ny och trevlig bekantskap. 16 ekipage – så många hundar hade Quling inte ens sett förut på samma plats. En av dem löpte. Jag märkte inte det först utan han fick tillfälle att stå dreglandes över en kissfläck och hetsa upp sig en lång stund. Efter det hade han LJUD! En sak denna hund INTE har är ljud. Jaja, det finns uppenbarligen en första gång för allt.

Inledningsvis, innan jag upptäckt löptiken, så var situationen så svår att Quling inte ens klarade godistestet. Om min i vanliga fall matglada hund inte kan tugga och svälja en godbit så är den sannerligen inte mottaglig för att lyssna på mig. Det var han inte heller. Ingen av de vanliga default-övningarna funkade. MEN – efter några minuter så nådde jag igenom och trots löptikssvårigheten (som jag för övrigt tycker man ska träna på som hanhundsägare) kunde jag bryta igenom hans bubbla och vi var i samma bubbla igen. Tre gånger på 1,5 timme tappade jag honom mentalt men kunde med hjälp av mina gamla välkända uppvärmningsövningar nå igenom och få tillbaks honom. Det är en sådan framgång så bara det var värt kursen! Och detta var innan jag ens hade fått gå för instruktören – det var när vi väntade på vår tur.

När det var vår tur så gick första två minuterna av träningen bra, Quling var i hand hela tiden medan han sökte och jag belönade med att han fick hitta en boll efter en stund. Jag valde också att backa i första släppet så till vida att jag låtsades gömma bollar i marken – en bebisövning som jag tar till när situationen är svår. Inför nästa släpp gjorde jag inget sådant. Sekunden innan jag ska sätta igång honom ser jag hur hans näsa vädrar helt kort åt vänster. Jag sa till instruktören ”såg du det? Det betyder att han kommer dra åt vänster i detta släppet”. Han tyckte då att jag skulle sätta igång honom åt höger, alltså motsatt håll, vilket jag gjorde – och alltid gör om Q vill åt ett visst håll. Två slag, varav ett åt vänster, klarade han innan han stack. Det går så jädra fort. Jag var ju dock beredd så jag sprang som en tok genom gräset, och hade tur för han stoppades upp av ett buskage. Då kom jag så nära att jag kunde blåsa stopp och han lyssnade. En stor framgång detta också!

Henrik tyckte att jag, om jag redan innan ett släpp såg på honom att han ville dra iväg på en doft, istället skulle ta med hunden till det ställe han vill dra till och börja söka där. Det var en riktigt rolig och kreativ tanke som jag inte hört från någon annan! Hur man reducerar möjligheten för hunden att misslyckas. Vi startade igång Quling där vi stod igen men när jag skulle starta så såg jag i hans ögon att detta inte kommer att gå. Han får en viss liksom avstängd blick, nästan glansig och okontaktbar. Så ser han ut när han upplever någon form av press eller när han verkar ha en konflikt inom sig. Men då står man där, med sina 10 minuter för en instruktör, och blir snål och girig. Och nä – det gick inte. Jag tappade honom, han smög runt med en uppsyn som liksom var lite hukande och frånvänd och efter att ha ignorerat två vändsignaler och ett stopp drog han en repa till nästa häck, försvann men kom åter efter tio sekunder. Jag borde så klart agerat direkt han inte svarade på första signalen och bara brutit.

Henrik och jag var helt överens om att Quling är långt ifrån möjlig att ha som jakthund just nu. Det visste jag ju redan så det gjorde mig inte nedslagen. Snarare kände jag mig väldigt nöjd. För sju månader sedan satt jag i bilen och grät i telefonen när jag ringde Lisa och berättade om hur jädra kasst det hade gått när vi tränade för en engelsk instruktör på besök. Inget hade funkat och Quling ville bara slippa ifrån situationen, han var så påverkad av gruppen att han inte kom in med apporten ens. Jag lyckades inte nå igenom. Jämförelsevis var detta SÅ mycket bättre.

I bilen hem gjorde Lisa och jag en ny plan (för vilken gång i ordningen?). Fokus är nu att kunna bryta honom oavsett varför han drar. Och göra det värt för honom att lyssna i alla lägen – oavsett om han drar på en löpa (som ju är en av hans specialiteter) eller tar den lätta vägen ur en jobbig situation och väljer att springa iväg – ofta på en doft av något slag.

  • Jag ska rigga doftlegor som blåser in över vårt arbete och belöna som en tok när han lyssnar på mitt kommando att ignorera dem. Jag tänker också belöna honom med att han får springa dit.
  • Jag tänker göra det lönt för honom att söka åt motsatt håll från det han vill.
  • Jag ska göra den här träningen även på promenader (han går aldrig lös men försöker jaga i kopplet om jag inte har stenkoll). Belöna för att han lämnar en doft han vill till.
  • Jag ska också fundera över när jag kan börja söket där han vill.
  • OM han ändå drar (vilket jag nu ännu mer måste försöka undvika) och jag lyckas stoppa honom ska jag belöna det stoppet med FULL FEST. Dock ska jag vara medveten om att han kan göra detta till en kedja 😉 – såklart – att han drar för att få belöning.
  • Jag ska fortsätta att träna väldigt korta pass.

Jag gissar att de flesta skulle känna sig bedrövade efter en sådan här träning men jag var full av pepp och träningsinspiration. 🙂 Det gäller bara att lägga ribban på rätt nivå och ha skitlåga förväntningar, haha. Nej men helt ärligt så är det ju bra att vara realist. Detta var vad Quling klarade nu – om ett halvår till har vi förmodligen flyttat positionerna ytterligare och kommit en liten bit till på den där bergsbestigningen. Vi fortsätter klättrandet. 🙂

2 reaktioner på ”Bergsbestigning pågår”

  1. Gunilla Nilsson

    Bästa inlägget hitintills 🙂 Dels för att proffsen också går bet men framförallt för igenkänningsfaktorn. Det ger mig tröst, hopp och inspiration. Har en mellanpudeltik med enorm jaktlust parad med pudelns energi och intelligens, en tuff utmaning som jag inte var beredd på. Men jag är envis och av allt vi provat är jaktapport det som gett mest. Skickar jag henne på en apport så hämtar hon den – innan hon drar iväg på egen tass. Det är fortfarande lina som gäller men fjärrkontrollen sitter allt bättre och värdet av vår “jakt” överstiger allt oftare andra frestelser. Så tack för att ni finns och slå gärna ett slag för att jaktapport inte ska reserveras bara för retrievrar och spaniels. Det är en fantastisk hundaktivitet.

  2. Håller verkligen med om att det är en rolig aktivitet för vilken hund som helst som gillar att apportera! Jag har haft några pudlar eller pudelkorsningar på kurs förresten – de är alltid lika arbetsglada. De är ju apportörer i grunden. 🙂
    Och tack för dina peppiga ord om inlägget. Finns absolut ingen anledning att inte tala om hur saker o ting är, tycker vi. 🙂 Keep up!

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg