Den tidiga viltträningen

Jag är helt övertygad om att det allra, allra bästa om man vill ha en hund som tycker att bära vilt är världens mest naturliga och bästa sak i världen, är att börja vänja hunden vid vilt redan då den är valp.

När jag träffar vänner, bekanta och elever som ska vänja sin hund vid vilt, är hunden emellertid oftast mycket äldre. Många av oss som är intresserade av jaktträning är inte födda med bössan i handen och har ingen egen mark och kanske inte ens en extra frys att ha viltet i. Det kan ta lite tid att hitta de rätta kontakterna som man kan köpa fågel av och så vidare. När man väl löst de här logistiska och praktiska utmaningarna så – hoppsan – är hunden inte längre valp…

Jag har själv inte fått till viltträningen med min Tassla riktigt som jag hade tänkt, mest av praktiska skäl men också för att jag prioriterat annan träning (vi har börjat tävla i lydnaden) och det har kommit lite på efterkälken. Men i sensommar/höst är det dags för en massa spännande jaktpremiärer, vi ska göra vattenprov och nybörjarprov hade jag tänkt. Så nu är det hög tid att utveckla viltträningen!

Jag tänkte att ni bloggläsare kunde få hänga med på hur jag jobbar med viltet. Alla hundar är ju olika så det finns inget universalknep som jag ser det. Men kanske kan hur jag gör ge lite inspiration eller så får jag fungera som avskräckande exempel, haha. ;)Nej men ärligt talat så ska det nog gå bra och vi är redan en liten bit på väg. Detta har vi gjort hitintills:

1. Tassla har fått undersöka och “umgås” med olika sorters vilt som legat på gräsmattan. Då har hon varit i koppel och jag har inte brytt mig om henne eller viltet särskilt mycket. Detta finns det ett tidigare inlägg med film på som heter Viltträning. Vi gjorde denna träning vid två tillfällen och som jag beskriver det i den texten så “råkade” Tassla sedan sno en fågel som jag lagt på ett bord, i en påse, och bar glatt runt på den.

2. Därefter gick det tyvärr lite väl lång tid innan vi tränade igen (lydnaden, vinterkylan och vardagen tog över hand). Nästa gång Tassla bar vilt var några månader senare och även då var det “av bara farten”. Jag hade varit och tränat med Tassla och fått med mig en liten fin pärlhöna hem, som jag bar i handen. När jag kommer hem blir Totte jätteglad och vill bära fågeln.

Jag har ju lärt Totte bära vilt på ett lite annorlunda sätt, vilket vi har beskrivit i boken. Han var inte så intresserad alls av vilt men jag började ta med mig en fågel i handen när jag kom hem. Då är nämligen Totte väldigt glad och när han är väldigt glad så vill han bära saker. Han bär skor och nycklar eller vad som finns i närheten. Så jag började ge honom en fågel att bära och det tyckte han var hur kul som helst. Man kan säga att jag använde en känsla som han redan hade till att förknippa med fågeln. (Det var förresten en bokläsare som hörde av sig för ett tag sedan som var så glad för att hon gjort precis så och det hade funkat jättebra på hennes hund, skoj). Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra samma med Tassla om det inte vore för att det uppstår en sådan konkurrens mellan Totte och Tassla när jag kommer hem. Och de blir lite väl stirriga och uppspelta och hetsar varandra. OM jag ska göra detta så måste jag ha med mig två fåglar in och plötsligt blev det här projektet lite omständligt… Så nu gör jag på annat vis så får vi se om om jag blir klokare på kuppen.

Hur som helst; det där med att använda lite konkurrens är faktiskt inte alltid så dumt, om än i begränsad form. Denna dag då jag kom hem med fågeln så ville ju Totte så gärna bära fågeln så jag gav den till honom. Han bar iväg med fågeln stolt som en tupp och då var det som Tassla liksom vaknade till liv och hon rusade efter honom och försökte ta fågeln i från honom. Jag hejdade henne förstås milt och lät Totte bära lite först. Tog sedan fågeln ifrån honom och gav den till Tassla som då, i närvaro av storebror som var redo att ta den igen, direkt grep fågeln och spatserade iväg. Detta var ju inte så jättegenomtänkt från min sida, jag bara fångade tillfället, och vad som hände sedan kanske inte är något att rekommendera…

Mina hundar har nämligen en lek som de ibland utövar. Den går ut på att Tassla tar en grej i munnen och sedan får igång Totte på att jaga henne. Hon älskar jage och han är i egentligen inte intresserad av att ta grejen ifrån henne men han kan tycka det är lite kul att jaga runt henne en stund. Nu tror jag att Totte faktiskt ville ha fågeln och Tassla ville definitivt inte bli av med den så när hon satte fart så såg jag liksom hur hon sprang med ett öga bakåt hela tiden, rädd att förlora sin dyrbara skatt… Jag kunde inte låta bli att skratta lite och det tog en stund innan jag fick tag på vovvarna och kunde styra upp situationen lite.

3. Vid nästa organiserad träningstillfälle hade ändå en tanke fötts. Därför lät Catta sin Sam apportera en mås ett par gånger medan Tassla fick titta på. Sedan la vi ut måsen igen och lät Tassla springa ut till den. Jag gick dessutom åt motsatt håll samtidigt. Tassla sprang ut till måsen, fipplade lite med den innan hon fick ett ordentligt grepp (först släpade hon den i ena vingen lite men insåg att det inte var en så bra metod) och kom i galopp efter mig. Vi gjorde om det tre gånger och la även måsen lite dolt i högt gräs (det var som om den blev ännu mer intressant då). Vi var inte så noga med avlämningarna nu men jag belönade henne rikligt för att hon kom emot mig. Och jag berömde också när hon tog upp måsen. (Utan att tjata, hon fick lösa lyftandet själv).

4. Dagen efter fick hon ta måsen ur min hand och gå bredvid mig med den i munnen. Nu hade jag så klart koppel på. Jag vill inte att hon ska springa iväg med fågeln så vi riskerar hamna i en kamp om att hon vill behålla viltet samtidigt som jag vill ha det. Jag erbjöd henne också några gånger att lämna av i min hand och eftersom hon är så bra på handtarget så gick det hyfsat. Dock vill jag inte att detta med avlämningarna ska bli ett precisionsarbete redan. Jag vill att hon först ska vara helt bekväm med viltet.

5. Därefter har jag använt hennes stora apporteringsintresse till att låta henne hämta en fryst eller halvtinad kråka som jag kastar i en buske på tomten. Jag repeterar bara en handfull gånger för när hon blir riktigt het så blir hon lite tanklös och börjar tugga och slänga med saker och ting. Jag bryr mig fortfarande inte om ifall avlämningarna är lite hur som haver MEN om hon lämnar i handen med ett fin tryck så får hon extra mycket beröm och extra gott godis (rått kött).

Nu har min kampanj börjat då jag verkligen ska ta tag i och träna det här. (Det är så bra att ha kampanjer ibland, jag jobbar jämt så i lydnaden. Vi kan ha några parallella kampanjer på gång samtidigt under några veckor, så kommer vi verkligen vidare i just det moment som vi tränar på). Jag kommer därför ha någon form av viltträning i princip varje dag under de närmaste veckorna. Det kommer se olika ut. Bland annat kommer jag ta med mig tinad fågel i gamebagen och låta Tassla bära den lite på promenaderna. Så kanske vi gör ett linjetag plötsligt en dag. I gamebagen har jag också en massa dummys som smittas av viltdoften, så det blir helt naturligt att doften finns på sådant som hon får hämta.

När vi fikarträna får fåglarna och dummysarna ligga bredvid som ett naturligt inslag i fikat.

I takt med att jag märker att Tassla tycker det här är trevlig och inte konstigt så lägger jag in fåglarna i den övriga träningen. Till exempel i avlämningsträningen och dirigeringsträningen.

Catta säger jämt att det viktiga är att inte göra detta till något konstigt och man ska till varje pris undvika att “trycka” hunden. Alla hundar är som sagt olika och uppför sig olika med vilt men det känns som en bra grundregel att inte göra detta till något konstigt. Det är ju också därför det är så bra att ha med vilt från början, då valpen är liten. Och därför så enkelt för den som är jägare att det här bara blir ett naturligt inslag i valpens liv. Viltet är bara där, från början.

En av mina bästa träningskompisar har haft det lite svårt med att lära sin hund att ta vilt. Hon gick till Catharina och fick lite hjälp med det där och klokboken Catta tittade lite på hur de arbetade med först dummies (superbra!) och sedan med viltet och sa sedan milt: “Din hund har inga som helst problem med vilt, det är du som har problem.” 😉 Och sedan sa hon att det första min kompis behöver göra är att andas… Kompisen blev så stel och obekväm och så rädd att göra fel att hon började uppföra sig väldigt konstigt. Vilket så klart hunden märkte. Men när matte slappnade av så slappnade även hunden av. Ibland är det inte svårare än så. 😉