Ett barn i hundflocken: Första året med Viola

Min flock förändrades ju en hel del under 2018 och jag har skrivit om alla hundförändrigarna: att Ludde gick bort, att Seeker tyvärr fick flytta och att Keen flyttade in, men inte om människoförändringen – nämligen min dotter Viola som föddes i början av 2018.

Utöver hundträning är nog barnuppfostran det område där man får mest råd – de flesta oombedda och dessutom ofta förlegade och inte vetenskapligt underbyggda. Jag är därför själv väldigt försiktig med att ge sådana råd om ingen frågar mig, men jag fick en fråga om just hur jag kombinerar hundträning och barn.

När jag sedan började skriva insåg jag att det inte gick att skriva bara om hur jag gjort med hundträning och barn utan att beskriva bakgrunden – hur tänker jag kring barn. Så här kommer därför mina tankar om det – och de är just mina tankar. De har fungerat för vår familj så här långt. Viola är vårt första barn och än så länge bara drygt ett år gammal så vi kommer hinna lära oss massor på vägen och ändra oss många gånger innan hon är vuxen.
Längst ner i inlägget har jag även samlat lite lästips som jag haft stor nytta av.

Jag tycker det är mycket som är likt hundträningen och jag har haft stor nytta av den kunskapen. Träna, förhindra, avbryt till exempel. Det går att lära ett barn väldigt mycket även innan det har ett verbalt språk. Eftersom jag tror på belöningsbaserad hundträning och vet hur inlärning fungerar ville jag naturligtvis ha ett sådant tänk även i mitt föräldraskap. Det pratas mycket om praktiska saker – matintroduktion, sovtider med mera, men inte så mycket om vilken sorts förälder som man vill vara och vilken barnsyn man har.

Barnsyn

Om man börjar med barnsynen: ser man på barn som blivande människor eller som människor? Som de gamla filosoferna uttryckte det som “vildar som måste tämjas” (Platon) eller som “ofärdiga vuxna som kommer att bli bra vuxna bara de får stöd att utvecklas” (Aristoteles). Bestämmer man sig för att barn är människor finns det också vissa saker man inte kan göra i sin uppfostran för då kränker man barnet. En bra kontroll brukar vara “skulle jag göra så här mot min kollega?”. Om inte är det nog läge att fundera ett par varv till innan man gör det mot sitt barn. Här tycker jag man behöver läsa på, för tyvärr räcker inte sunt förnuft till. Sunt förnuft säger nämligen straffa den som gör fel, funkar inte det behövs hårdare straff. Dessutom känns det bra för den som blir arg och får utlopp för sin frustration. Det finns dock mycket forskning som visar att barn inte lär sig av att misslyckas utan av att lyckas. Först i 12–15-års åldern har nästan alla barn utvecklat en förmåga att lära sig av sina misstag … (Psykologen Bo Heljskov Elvén pratar mycket om detta, läs mer på hans hemsida: https://hejlskov.se/)

Med det i bakhuvudet har jag och min man diskuterat (och diskuterar fortfarande) vårt föräldraskap mycket. Det jag har kommit fram till så här långt är följande: Jag tror på att vara närvarande och lyhörd – att anpassa mig efter mitt eget barn och det som fungerar för oss. Jag tror att barn vill samarbeta, och jag tror att barn som kan uppföra sig gör det. Det är mitt ansvar som förälder att lära mitt barn det och att stötta barnet i sin utveckling på ett respektfullt sätt. Därmed inte sagt att barnet får göra vad det vill, men efterlevnaden av regler och ramar får inte kränka barnet.

Vad är viktigt i våra liv?

En annan sak att fundera på tycker jag är hur man vill ha det och vad som är viktigt i ens eget liv – på samma sätt som med hundträningen. Ha inte bara en massa regler för att alla andra har det utan fundera på varför du vill ha det på ett visst sätt. Vi har gjort några val som varit viktiga för oss:

Vi bestämde tidigt att dela så lika som möjligt på föräldraledigheten för att vi båda skulle få chans att vara hemma mycket med Viola och för att hon skulle få vara med oss båda två. Först var vi hemma tillsammans i sex veckor. Eftersom jag ville amma tog jag mer av ledigheten i början – annars tilltalas jag av upplägget att börja ta 50/50 direkt efter de sex veckorna vi var hemma tillsammans. När hon var tre månader började jag i alla fall jobba 20 % (en dag i veckan, då pumpade jag på jobbet när jag inte kunde amma). Sedan efter sommaren när hon var sju månader började jag jobba 60 % och kommer göra det fram till augusti i år så totalt ett år (då hade hon slutat amma på dagtid så då behöver jag inte pumpa, vilket var väldigt mycket smidigare för mig).

Vi ville kunna fortsätta gå promenader i skogen med hundarna och bärsjal/sele blev då en favorit. Att bära i sjal/sele har också varit toppen när vi varit iväg, ofta har vi inte ens haft med vagnen. Det var även målbilden som jag skrev i förlossningsbrevet – första hundpromenaden med bebisen i sjalen.

Vi ville att Viola skulle vara med så mycket som möjligt och inte begränsa oss av att det skulle vara jobbigt att ha med ett barn – vi fick helt enkelt anpassa så att det fungerade. Vi ville därför att hon skulle lära sig komma till ro på olika ställen för att inte vara helt beroende av att alltid somna i sin säng. Hemma har vi också varvat att ha det tyst med att ha mycket ljud och rörelse för att vänja henne vid det också. Har hon väl somnat sover hon igenom allt. 😉 Miljöträning helt enkelt.

I början sov hon mycket i sjalen på dagtid eftersom hon bara ville sova nära oss. På nätterna samsov vi fram tills jag skulle börja jobba 60%, då lärde vi henne att somna i sin egen säng. Sömnträning är ju också väldigt omdebatterat, men vi lärde henne utan alltför mycket gråt att komma till ro själv – först med oss i närheten och sedan gradvis längre bort, men nära igen om det behövdes. Nu somnar hon oftast själv i sitt rum, helt lugnt, inom 10–20 minuter. Gör hon inte det är det oftast ett toabesök som behövs och sedan somnar hon. Hon sov väldigt bra i bilen redan från början, men sedan började även vagnen och andra sängar att fungera bra. Vi bilade t ex till Italien när hon var fem månader och var i England i drygt en vecka när hon var åtta månader. När hon var någon vecka var vi på examensmiddag för min syster – den sov hon sig igenom i sjalen.

Vi ville använda oss av babypottning/EC för att bli blöjfri så tidigt som möjligt, minska risk för förstoppning och göra henne nöjdare genom att vi lärde oss hennes medfödda signaler. Som att få en valp rumsren, fast det tar lite längre tid. 😉 Man erbjuder helt enkelt barnet att kissa/bajsa genom att grodhålla det över vasken/pottan/toaletten redan från dag ett. I början i samband med blöjbyte och på rutin efter t ex mat och sömn, men ganska snart lärde vi oss se tecken för när barnet behöver kissa/bajsa. Och i perioder ser man inga tecken alls för barnet är så upptaget av att lära sig annat … Idag gör vi åt en–två blöjor per dag (vi byter så fort hon kissat). Hemma går hon utan blöja nästan hela tiden och kanske 80 % hamnar i pottan/toan, så det går ganska bra men är en bit kvar. (Det är till stor del en myt att barn blir redo för att bli blöjfria vid en viss ålder, utan blåskontrollen övas upp och ju tidigare man får öva desto tidigare lär man sig.) Läs mer på Blöjfribebis.se

Vi ville också använda tygblöjor för att slippa blöjeksem, för att minska miljöpåverkan, för att få en lägre kostnad för blöjperioden (runt 5000 istället för 10-20 000 kr, plus att tygblöjorna går att sälja vidare/använda igen så kostnaden blir inte ens 5000 för ett barn) och för att bli av med blöjorna så tidigt som möjligt. (Idag har barn i Sverige blöjor upp till 3-4 års ålder, 1950 var barn blöjfria vid 18 månaders ålder – den enda som tjänar på det i längden är blöjföretagen … 50 % av världens barn är torra/blöjfria vid ett års ålder – de barnen bor inte i “västvärlden”…). I början hade vi engångsblöjor på natten, men efter bara några veckor gick vi över till tygblöjor på heltid – det funkade smidigare än jag trodde det skulle göra. Läs mer på Blöjupproret.se

Vi ville umgås som familj vid måltiderna, så redan från början satt hon med i sin babysitter när vi åt. Från sex månader började vi med BLW, baby lead weaning, där hon i sin egen takt får ‘ta samma mat som vi äter fast skuren i avlånga bitar och tillagad utan honung och extra salt första året (det vill säga inga puréer och inte skedmatning utan äta själv). Nu älskar hon mat och trycker glatt i sig allt möjligt, både hemma och på restaurang. Läs mer på blw.nu

Så med detta i bakhuvudet kombinerar jag sedan Violas behov med mina och försöker få till hundträning där det går. Så länge hon är mätt, pigg och har kissat/bajsat så är hon väldigt lättroad skulle jag säga, något som underlättar väldigt mycket. Det är lockande att tro att det beror på något av det vi gjort, 😉 men det går ju inte att veta.

Det tar mycket tid att ta hand om ett barn, så det innebär alltså ännu mer planering och prioritering än tidigare för att få till hundträningen. Det som funkat bra för mig är att hon varit van/vant sig vid att vara med i många olika miljöer och att hon äter det som finns. Först amning/flaska och sedan samma mat som jag, så jag har bara behövt packa med något litet mellanmål i form av en banan eller så, haklapp, våtservetter och ett par tygblöjor. Pottningen tar förstås en del tid och lite meck, men det är ändå värt det. Vi har en resepotta i bilen och nu funkar det även att sätta henne på vanliga toaletter om man håller i henne. Bilen som tidigare var proppfull med hundsaker innehåller nu både mängder med hundsaker och miljoner babysaker. För att få plats med tre hundar, två vuxna, en bebis och packning i vår kombi bodde takboxen länge på bilen konstant. Nu sätter vi bara dit den för långresor.

Barn och hund i hemmet

Den största delen av tiden spenderar vi ju hemma tillsammans med flocken – två hundar och två katter. För att det ska fungera bra behövs anpassningar för både barn och hund. Jag vill att Viola ska lära sig hur man umgås runt djur och jag vill att hundarna ska vara avslappnade runt Viola.

Innan hon började röra på sig brydde hundarna sig inte så mycket om henne. Första gången de träffade henne nosade Ludde och Diesel intresserat på henne, men sen var det inte mer med det. Seeker var lite mer taggad, mest på att hon var närmre oss än vad han var, så vi hade koppel på honom ett tag och belönade honom när han nosade försiktigt. Ganska snart vande han sig också.

Nästa gång de blev intresserade av henne var när hon började äta själv – då blev de väldigt intresserade 😉 För att veta hur mycket mat hon får i sig så får hundarna ligga en bit bort i sina sängar när vi äter. När vi ätit klart får de komma och städa golvet. Keen var väldigt förtjust i att pussa henne första veckan han var här så då avbröt vi några av pussarna och belönade honom när han lät bli henne. På några dagar gick vi från 126 pussar om dagen till kanske 10 – lite mer rimligt 😉

När hon sedan började krypa runt, och därefter gå, blev hon lite mer intresserad av både hundarna och katterna. I början knep hon gärna ihop händerna runt pälsen på framförallt Diesel som har längst päls, så då behövde vi vara väldigt nära för att avstyra det och istället uppmuntra henne att klappa fint. När vi inte kunde ha sådan koll på henne såg vi till att hundarna var någon annanstans, till exempel i tvättstugan bakom en grind så de fick vara i fred.

Nu klappar hon oftast väldigt fint, men inte alltid så mjukt utan mer bankande, så hundarna är måttligt roade av att bli klappade av henne och går iväg när de tröttnar eller så tar vi bort henne. Vi lämnar dem förstås inte själva tillsammans – även om de är jättesnälla så är de djur som kan bli rädda eller få ont av något hon gör och de ska inte behöva stå ut med vad som helst.

Hundarna uppskattar dock väldigt mycket att hon tycker det är kul att ta mat från kattmatskålen och ge till dem – det har varit ett väldigt bra sätt för dem att interagera lugnt och fint tillsammans. Allra mest tålmodig är Trixa, den sköldpaddsfärgade katten. Hon lägger sig nära Viola och ligger kvar även när jag tycker att Viola klappar väl hårdhänt. Det märks på Viola att hon gillar att klappa och mysa med både hundarna och katterna, och att de också uppskattar det när hon klappar fint. Sedan jobbar vi fortfarande på att få henne att klappa fint hela tiden 😉

När jag vill träna hund

När det gäller att få till hundträningen har jag hittat några olika sätt. Framförallt handlar det om tajming – att som sagt se till att hon är mätt, har kissat/bajsat och antingen har sovit och är pigg och glad eller precis ska sova så hon sover under träningen. En annan nyckel är helt klart åldersanpassad underhållning – det går ju inte att kräva att hon sitter helt stilla i ett hörn i en timme utan hon måste ha något att göra.

I sjal/sele. Mitt standardsätt för hundpromenader i skogen och hundträning. När hon var mindre hade jag henne på magen, nu har jag henne mest på ryggen. Första gången hon var på hundkurs var hon en månad gammal. Jag tajmade in så hon sov i bilen på vägen dit, ammade när vi kom dit, satte henne i sjalen och så somnade hon och sov hela kursen. Sedan ammade jag innan jag åkte hem och så somnade hon i bilen. Nu somnar hon inte lika ofta i sjalen längre, även om det händer. Är hon vaken är hon dock nöjd med att sitta på ryggen ganska länge (1-2 timmar) så länge det finns något att titta på (och det inte är alltför trist väder kallt/blåsigt/regnigt). I noseworken gillar hon till exempel låga gömmor, då guppar det roligt när jag böjer mig ner. När hon är på ryggen är det svårt att nå och ge henne t ex nappen så då är det toppen med förstående träningskompisar och privatelever som kan bistå med det.

I vagn – sovande eller upptagen med t ex något att äta. Så har vi tillbringat många träningspass – jag har satt henne i vagnen och gått tills hon somnat och sedan stannat och tränat. En gång hade jag visst gått iväg för långt från vagnen för då kom en granne och undrade om det var min vagn (med bebis) när jag kom tillbaka (jag tyckte inte alls att jag var långt bort, 50-60 meter ut på en äng). Hon har även varit med på skjutbanan flera gånger (med hörselskydd förstås). Då har jag haft väldigt snälla instruktörer som även hjälpt mig sätta tillbaka hörselskydden på henne då och då.

Sovande i bilen med baby monitor. Funkar väldigt bra när jag lyckas tajma in det – hon somnar lätt i bilen så att åka iväg lite innan hennes sovtid är perfekt. När jag kommer fram till träningsplatsen sätter jag bara igång värmaren i bilen och startar babymonitorn. Sedan sover hon inte alltid i bilen som jag tänkt, så då får hon åka sjal eller vagn istället.

Passad av någon annan, antingen hemma/någon annanstans än där jag är eller passad av någon som också är med och tränar/går kurs. Lena hängde t ex med på kurs flera gånger förra året bara för att hjälpa mig med Viola – helt fantastiskt med bra träningskompisar. När jag tävlade nosework häromdagen kom två snälla kursdeltagare och lånade henne och vagnen precis innan jag skulle in och göra de två sista söken (de två första hade jag henne på ryggen).

Kringvandrandes. Har funkat väldigt bra på sistone när hon börjat kunna gå omkring och underhålla sig själv. Kräver ju dock träningsställen där hon kan göra det utan att skada sig och förstående träningskompisar som tycker det är helt ok att ha en störning som vandrar omkring eller att saker får hjälp att flytta på sig.

Så efter all den här hundträningen så blir hon antingen jätteintresserad av hundträning när hon blir större – eller så kommer hon sky det som pesten. 😉 Just nu fungerar det här sättet i alla fall, när hon växer och får andra behov får vi anpassa oss efter det.

Jag hoppas att mina tankar inspirerat dig till att fundera på vad som passar dig och din familj bäst – och att kanske testa något av det som fungerat för oss.

Lästips

Innehåller affiliatelänkar

• Praktika för blivande föräldrar : Gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund – Cecilia Chrapowska & Agnes Wold https://www.barnakuten.nu/
• Föda utan rädsla – Susanna Heli https://www.fodautanradsla.se/sv-SE
• Smakäventyret – om att lära små barn äta mat – Ann Fernholm http://annfernholm.se/
• BLW på svenska – en introduktion till baby lead weaning
  – Jennie Bondesson
• Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 – om genuskrux och genusfällor i vardagen – Kristina Henkel https://www.olika.nu/kop-vara-bocker/butik/ge-ditt-barn-100-mojligheter-istallet-for-2/
• Bebis på pottan – om EC/babypottning – Ulrika Casselbrant http://blojfribebis.se/
• Barn som bråkar – att hantera känslostarka barn i vardagen (lågaffektivt bemötande) – Bo Hejlskov Elven https://hejlskov.se/
• Med känsla för barns självkänsla – Petra Krantz Lindgren http://petrakrantzlindgren.se/
• 5 gånger mer kärlek – Martin Forster http://www.forster.se/
• Lyhört föräldraskap – Malin Bergström
• Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxna – Lars H Gustavsson

Fler hemsidor

• Blöjfri bebis – om EC/babypottning
• Blöjupproret – Föreningen vill lyfta fram EC, tygblöjor och tidig potträning från 1,5 år som komplement eller alternativ till 3 år i engångsblöja.
• BLW.nu – om matintroduktion i hela bitar istället för puré
• Babybaby.se – om amning och att bära barn
• Bärsjalsgruppen på Facebook – om att bära barn
• 1177.se – vetenskapligt belagda medicinska råd