För er som händelsevis inte vet det så driver Elsa och jag Lena ett bokförlag som ger ut hundböcker med belöningsbaserad träning som gemensam nämnare; Klickerförlaget. (Där ju Apportering till vardag och fest och Valpträning till vardag och fest utgivna). Vi inspireras såklart av alla kompetenta och erfarna författare som ger ut böcker på förlaget – på olika sätt. En av dem är Susanne Lindberg som driver Rackarungarnas hundskola och som bland annat skrivit boken “De 10 viktigaste saker din hund bör lära sig“.

Boken är en vardagslydnadsbok med de 10-i topp utmaningarna som hennes elever kommit till henne med genom åren. På ett ställe i boken säger hon “Stå inte bara där som en fiskpinne” som en beskrivning av en något handfallen hundförare. 😉

Utifrån det citat har vi byggt “Fiskpinneteorin”. När vi höll kurs ihop i vintras så hamnade i vid ett tillfälle i en situation då Elsa bara sa till mig “Dags för lite Fiskpinneteori, kanske”? Japp, jag satte igång direkt. 🙂

Den i sin tur är en del av en annan favorit som vi tar upp i tid och otid i bloggar, i böcker (ett långt avsnitt finns i nya Apportering till vardag och fest), på lektioner och kurser; devisen TRÄNA FÖRHINDRA AVBRYT. Vi har skrivit så mycket om den att jag inte ska tråka ut er med en text till 😉 men om du hör till dem som ändå inte känner att du förstår riktigt vad vi menar så hittar du ett inlägg här och ett annat här.

Fiskpinneteorin handlar om ETT av de där tre orden, nämligen AVBRYT. Det är SÅ vanligt att ni anar inte, att vi får elever som står som en fiskpinne när hunden självbelönar sig på alla möjliga sätt och lär sig helt fel saker. Några exempel:

• Hunden knallar och springer i full fart mot apporten 50 meter bort; föraren står som en fiskpinne och ser hur hunden springer ut och tar apporten och kommer tillbaka i full fart.
• Hunden går iväg när föraren sträcker fram handen i linjetaget, innan föraren hunnit säga något (tjuvstartar alltså) och föregående punkt upprepas. Föraren? Som en fiskpinne!
• Hunden stoppar inte på stoppsignalen utan letar glatt vidare efter något som borde finnas. Föraren? Håller tummarna och hoppas att hunden snart stannar.
• Hunden drar plötsligt från förarens sida i fortgående för den måste utforska den där spännande grejer som hände där borta. Föraren? Som en fiskpinne, i sirap.
• Hunden snor leksaken/dummyn ur handen på sin förare och drar iväg. Föraren? Fiskpinne … Igen.
• Hunden kommer in i full fart för att lämna av apporten men tre meter innan kommer den på andra tankar, kastar upp dummyn i luften och drar åt sidan istället. Föraren? Ja, ni fattar va? Står där som en fiskpinne.
• Retrievern som forsätter söket med viltet den nyss hittat i munnen, för det är roligare att söka än apportera. Och föraren undrar du? Fiskpinne 😉
• Spanieln söker allt större och mer okontrollerat och föraren ser hur hunden sakta men säkert – det tar åtminstone några sekunder 😉 – går ur hand. Föraren? Vänder sig om och tittar på instruktören “hur gör jag nu då” 😛 Fiskpinne deluxe!
• Hunden stöter en hare och drar efter. Kvar står en mållös och förlamad fiskpinne.

Och JA! Vi har varit fiskpinnar också och JA det händer fortfarande att vi hamnar där men allt mer sällan. För vi har tränat på att inte bara stå där som fiskpinnar. Och ja, det kan var JÄTTESVÅRT, men det går att träna upp. 🙂

Att din hund verkligen lyssnar på dig och inte löser saker efter eget huvud handlar också om att uppgifterna ska bli utförda på ett effektivt sätt. Saken är den att som belöningstränare behöver du lägga grunden väl och inte låta hunden göra allt för stora misstag, eftersom vissa misstag är så otroligt självbelönande att de kommer ta mycket tid och energi från dig för att få dem rätt.

Det verkar vara ett utbrett missförstånd att om du tränar belöningsbaserat så kan du inte avbryta hunden när den gör fel.

Kanske är man orolig för att korrigera hunden på ett sätt som skapar obehag, och det är ju den träningen vi vill undvika. Men vi har goda nyheter: Det går nästan alltid att avbryta utan att det blir läskigt för hunden, skapar press eller en konflikt. Men självklart ska du avbryta på ett sätt så att du inte skrämmer din hund. Och du kan LÄRA din hund att det är en bra grej att bli avbruten ibland – och det är värt att lyssna på när vi avbryter. Känner du din hund – och om du är bra på att läsa den – så vet du vad du kan göra och inte. Ibland har det även hänt oss att vårt avbryt blivit straff (alltså att hunden uppfattar det som obehag) men oftast ser vi det direkt på hunden och kan snabbt släta över det genom att tex börja leka.

Så, vad kan blir problemet eller utmaningen med detta? Nummer ett är att om vi börjar prata med folk om att de ska avbryta hunden så blir 9 av 10 plötsligt ARGA på hunden. Det var ju inte det vi sa. 😉 Men det är så det tolkas. Både Elsa och jag har en felsignal som vi lär våra hundar när de är valpar; vi skrattar när det blir fel och kan även säga ett glatt “ojoj”. Dock lär vi nästan aldrig ut “ojoj” som felsignal till våra elever för VIPS så börjar folk höja rösten och låta stränga och irriterade … Så vi försöker verkligen fokusera på att lära ut bra träning; att man lägger upp träningen på en nivå så hunden klarar det, är noggrann med grunderna och delar upp allt i små delar osv. Men förr eller senare kommer de flesta till en punkt där det blir antiträning om du inte snabbt avbryter hunden så den inte självbelönar sig.

När du ändå läst så här långt så är du säkert med på att göra ett litet djupdyk i detta med KONSEKVENSER. Kan vi verkligen veta om hunden upplever något som ett obehagligt straff eller inte? Om du är bra på att läsa din hund så kan du nog se det på hundens reaktion, och du ser det på hur beteendet ändrar sig – eller inte ändra sig – när du ska göra om det som blev fel. Du kan alltså dra en slutsats genom att titta på konsekvenserna av det du nyss gjorde. För straff funkar som belöning fast omvänt; är straffet tillräckligt obehagligt så gör inte hunden om det den gjorde. MEN att hunden inte gör om felet kan också handla om att hunden blev snuvad på sin belöning. OM du avbryter en apportering och hunden älskar att apportera så är det ju ett slags straff i sig – och det är den typen av straff vi jobbar med som klickertränare – vi snuvar hunden på belöningen. Och det är det vi vill att AVBRYT handlar om. Vi vill att hunden ska tänka “jäklar också, det här måste jag göra på ett annat sätt så jag får det jag vill ha”. 😉 Den här skissen beskriver konsekvenserna av det vi gör:

AVBRYT kan hamna i fel låda. Som klickertränare jobbar vi med de två GRÖNA rutorna i skissen: “Positiv förstärkning” och “Negativt straff”. Vi vill att vårt “avbryt” hamnar i lådan som heter “Negativt straff”, men vill det sig illa kan det hamna i lådan som heter “Positivt straff” – och det är inte vår mening. Men genom att lära hundarna att svara på vårt avbryt med att få lite “jädrar anamma” (de blir lite frustrerade) istället för att bli deppiga så tror vi att vi oftast hamnar rätt.

Vi lär alltså våra hundar att de kan bli avbrutna och det är en rätt okej grej att blir det; de blir belönade för att de avbryter när det blir fel. “Va, va, va – lär de sig inte att göra fel då?” undrar kanske vän av ordning. Nä, det är inte vår erfarenhet. Visst, vi kanske inte belönar riktigt lika bra när vi avbryter hunden då den håller på att göra något tokigt som när den gör något riktig bra. Men vi belönar för att den lyssnar på oss i alla lägen – vilket att avbryta är i praktiken.

När du ska lära hunden att bli avbruten så välj ett ganska lätt beteende där du vet att du har stor chans att nå igenom genom att skratta och tjoa lite. Belöna storstilat när hunden avbryter – inte minst när du ser att det är svårt för den att göra det.

Våra avbryt kan se och höras lite olika beroende på situation. När min spaniel Flippa gick ett parsläpp och de båda hundarna fick upp en hare ihop och sedan drog efter med drevskall, tävlandes om att komma först, över en danskt, väldigt långt fält – tror du då att jag stod och skrattade och sa “ojoj” med glad röst? Nej, jag vrålade och sprang efter som en galning. Hjälpte det? Inte ett dugg, haha. Belöningen att få jaga haren var ett höghus högre än att jag larmade och skrek. Hon var helt obrydd om att det rök ur mina öron när hon så småningom kom åter. Jag tror inte ens hon hade hört mig. Ibland är slaget förlorat och här hade jag lika gärna kunnat stå som en fiskpinne – det var bara att inse att jag behövde gå hem och träna om det där med att stöta hare. (Det tog ett år och är fortfarande inte helt befäst men det är en annan historia 😉 ). Men. De flesta gånger ska vi inte stå som fiskpinnar när det blir tokigt. Hade jag däremot höjt rösten det minsta om en av mina cockrar hade tjuvstartat på en dirigering så hade jag vackert fått hämta apporten själv sedan, den typen av avbryt hade hamnat i helt fel låda. Så anpassning krävs verkligen i avbrytandet. Jag firade förra jaktsäsongens sista jakt när Flippa gjorde en dubbelstöt på hare – drog efter fem meter men vände sedan på mitt högljudda avbryt varpå det blev FULL FEST när hon kom in till mig såklart.

Sammanfattningsvis: Stå inte som en fiskpinne om något håller på att bli tokigt och hunden håller på att självbelöna sig! Avbryt på ett så glatt sätt du kan, belöna hunden för att den lyssnar när du avbryter och lär hunden konceptet med att kunna bli avbruten. 🙂

(TIPS! Om du följer Wanmåda hundkommunikation på Facebook kan du se hur Anette Jelvemark Nordqvist helt nyligen började med just denna träning på sin vuxna labbe på ett systematiskt och trevligt sätt. Kolla gärna hennes filmer. 🙂 DS.

Kurstips just nu:

Galenpanna nybörjare När Lena la ut en Galenpannakurs för nybörjare (IRL) så blev den snabbt full så nu finns det en kurs till upplagd (kursen går i Hajom – ca 45 min från Borås, Göteborg och Varberg)

Träna valp ihop med Elsa online Elsa har PRECIS startat en valpkurs online där hon också är med och tränar sin nya stjärna Rowan – det går att hoppa på till och med senast söndag 12 mars.

På fredag den 17 mars startar Lena en grundkurs i apportering online! För dig som vill sätta igång med grundträningen av allt en apporterande hund ska kunna.

Vi ses!