Ibland blir vi extra nyfikna på en hundtränare som av en eller annan orsak utmärker sig. Som Anette Jelvemark Nordqvist som driver Wanmåda hundkommunikation i Svedala, Skåne. I över 35 år har hon tränat hund ”som alla andra” omkring henne men så plötsligt bytte hon träningssätt och blev klickertränare – alltså en belöningsbaserad tränare. Hur blev det så? Vi var tvungna att fråga!

Men vi börjar från början! Och det började när Anette var 12 år gammal och hon och hennes syster ”tjatade sönder” sin mamma för att till slut få en efterlängtad amerikansk cocker spaniel som fick namnet Cockie.

– Eftersom jag hade en jämnårig kompis som också hade fått sin första hund blev vi båda medlemmar i SBK Malmös Hundungdom. Där tog jag mina första steg in i hundträningsvärlden även om det mest var lägervistelser och en massa annat kul; ungefär som scouterna fast med hund.

När Anette blivit några år äldre träffade hon sin blivande man Johan. Han jagade småvilt och fågel tillsammans med sina föräldrars jack russel. Om Anette ville umgås med Johan var ett bra sätt att hänga med honom och hunden Amanda på markerna runt föräldragården. Amanda var en självlärd apportör och bogserade in änderna till kanten av dammen så att Johan kunde fiska upp både and och hund om hon inte lyckades ta sig upp.

-Han kom hem många gånger med stövlarna fulla av vatten, skrattar Anette.

När Amanda fick valpar fick Anette och Johan sin första gemensamma hund; Buster.

-Jag gjorde allt med Buster; tränade och tävlade till exempel lydnad och startade till och med SM i agility. Men så småningom blev jag sugen på en retriever och det blev min första tollare, Foxy.

Mini, Cava, Sissa; flocken som den ser ut idag

Johan var inte svårövertalad när Anette började prata om retriever med tanke på den något omständliga apporteringen som det ändå kunde bli med en jack russel. Då var året 1994 och Anette började med retrieverträning för att kunna ha med hunden på familjens jakter. Med Foxy utvecklades Anettes träningsintresse och trots att Foxy hade minst en räv bakom varje öra blev hon en välmeriterad tollare under sin tid. Foxy blev lydnadschampion, tog 2:a pris i både ökl viltspår och ökl på jaktprov. 

-Jag har försökt att tänka tillbaka på hur jag tränade med Foxy och jag minns inte att det var så mycket hårda tag och korrigeringar. Men när jag tänker på det nu så var det nog för att det var normen. Så jag reagerade inte då. Det var ju ”nej – fot – duktig” som gällde. 

Verktyget var ett strypkoppel i kedja – det var det man skulle ha helt enkelt. Tvångsapportering i någon form var mer regel än undantag. Man såg till att hunden öppnade munnen och stoppade in apporten. Fotgående lärdes in med ett ryck i kopplet om hunden gick ifrån benet. Kedjan skulle sitta så långt upp som möjligt, nära öronen, där det gör extra ont om man rycker.

-Det sättet att använda ett retrieverkoppel ser jag mycket av fortfarande.

Anette funderar vidare:

-Jag minns inte att vi tänkte på olika slags belöningar eller så. Jag visste definitivt inte vad självbelöning var, och därför hade vi också en meriterad liten tollare som drog efter harar och kaniner så fort hon fick tillfälle.

Labbarna gjorde intåg

Ytterligare några år senare bestämde Anette och Johan sig för att det var dags för en labrador. Och även om det alltid funnits en jack russel i familjen, och gör det även nu, så blev labradoren hennes ras. Anette hade turen att få en fantastisk uppfödare till sina första två jaktlabbar som kom från kennel Holly Blue. Han blev en förebild som tränare och hon minns inte att han tog hårt i hundarna. Med Holly Blue Dancing Queen, Queenie, kom Anette in i godsjaktsvärlden och fick apportera på and- och fasanjakter.

Från vänster: Anette med Cava som valp, och sedan på jakt med Sissa

Litteraturen under den här tiden dominerades av olika råd om ledarskap, lydnad och hur man skulle straffa hunden om den gjorde fel. Anette mindes hur hon hade en bok från USA som byggde på att man använde elhalsband till hela retrieverträningen. 

-Det rådande träningssättet var oftast en blandning av straff och belöningar. Det fanns inte en plan för att hjälpa hunden att göra rätt utan gjorde den fel så korrigerade jag utan att fundera på varför det gick fel. Det var så vi tränade.

Med pandemin kom en förändring

Ändringen för Anettes del kom tack vare pandemin. Och ”tack vare” att Anette fick ett skov i sin reumatism som gjorde att hennes egen konditionsträning sattes på paus. Hon hade en tuff period och behövde något att glädjas åt och se fram emot i livet. Det blev labbevalpen Cava. 

-Jag är teoretiker och tack vare pandemin fick jag extra mycket tid att läsa och då läste jag om hundträning. Inför att Cava skulle flytta in funderade jag mycket på vad som gått fel med vår senaste labrador, Sissa.  Det fanns mycket tid till eftertanke.

Sissa var en helt annan individ än de två första labradorerna som Anette hade. Mycket mer ljud och stor motor, mycket mer av allt än de andra. Hur skulle hon jobba med Cava för att inte hamna i samma problem som med Sissa? Anette beskriver sig själv som en vetgirig nörd – när hon väl nördar ner sig gör hon det ordentligt. Så hon läste. Och läste lite till.

-Då blev det så tydligt och ledsamt på något vis: Jag som är lärare och pedagog och i hela mitt yrkesliv anpassat min undervisning efter mina elever, utvecklats och vidareutbildat mig i metodik och inlärning hade inte alls gjort de när det kom till hundarna. Jag hade inte utvecklats alls!

Två av de nya böckerna som hon läste var Jane Arderns ”Mission Control – How to train the high-drive dog” och Jo Laurens ”The Fundamentals for Success – force-free gundog training” och sedan hittade hon även ”Apportering till vardag och fest” och ”Valpträning till vardag och fest”. Det slog henne att det belöningsbaserade träningssättet var det som Sissa skulle haft. Inte mer press och straff, utan ett helt annat fokus. Cava klickertränades från dag ett och Anette häpnade över hur otroligt lätt det var att lära henne allting.

Anette och Cava tränar

-Jag var helt fascinerad. Det var ju pandemi men jag spelade in små filmer på vår shejping och skickade till familj och vänner och sa ”kolla, kolla vad snabbt hon lär sig”, säger Anette med ett skratt.

Samtidigt tänkte hon så det knakade. När hon undervisar nyanlända i svenska så kräver hon inte att de ska skriva en hel novell när de precis börjat med svenska. Först måste de lära sig en mening. 

-Men i den jaktträning som jag hade varit med om fram till dess så körde vi markeringar, fotgående, stadga och korrigerade det i princip på plats. Det är ju inte rättvist mot hunden!  Jag skulle aldrig sätta mina elever i för svåra situationer för att korrigera dem. Du gör väl inte så med dina barn? 

Ingen prestige i att byta träningssätt

Anette beskriver hur hon aldrig har haft en så bra relation förut med någon av sina hundar som hon har med Cava – och det tillskriver hon sitt nya träningssätt. Nu är ledorden i hennes träning att det ska vara kul och att hunden ska lyckas. 

-Jag hade aldrig tidigare funderat över hur jag tränar hund. Jag hade bara gjort som andra – och gjort som jag blivit visad och läst mig till utan att reflektera. Så fort jag började med belöningsbaserad träning kände jag mig hemma.

Hon tror att det kanske var därför det var så lätt för henne att byta träningssätt. Det första sättet hade varit oreflekterat och nu i efterhand tänker hon att det egentligen aldrig var ”hennes sätt”. Då har hon heller inget att försvara nu när hon har ändrat sätt. 

-Jag känner ingen prestige eller att jag måste släppa allt jag trott på – för tidigare har jag inte funderat på hur jag tränade. Jag har bara känt en stor besvikelse över mig själv, att jag inte har förstått det här innan. 

Glädjen i fokus

Eftersom Anette älskar sitt jobb som lärare var steget till att undervisa inom hundträningen inte stort. Hon gick vidareutbildningen för instruktörer som bygger på boken Apportering till vardag och fest och körde sedan i gång Wanmåda hundkommunikation – med belöningen i fokus och en kursverksamhet ihop med träningskompisen Helen Persson på Fillefin hund och glädje.

Från vänster: Anette och Cava efter att ha fått pris på prov, Sissa, Nisse, Cava och Mini i soffan, Anette och Cava i sommargräset

-I vår verksamhet är glädjen i fokus. Det ska vara kul för både hund och människa att träna ihop. Jag har träffat så många som varit ledsna, som haft en klump i magen och inte velat gå kurs för allt har varit för svårt. Både hund och människa misslyckas. Det är ju lite tokigt att köra till en kurs på sin fritid, med en klump i magen, känna sig misslyckad, köra hem och gråta. Och betala för det!

Wanmåda hundkommunikation har fått en rivstart och Anette håller kurser och privatlektioner bredvid sitt jobb som lärare på Komvux. Många är nyfikna på det belöningsbaserade arbetssättet vilket gläder Anette. Men det finns också många som inte förstår hennes val att byta inriktning: Vissa träningskompisar verkar till och med ha valt bort henne. 

-Det är svårare nu att vara i de sammanhang där folk väldigt tydligt säger att vi måste korrigera våra jakthundar att det inte finns något annat sätt eller att godis stör förhållandet mellan dig och din hund.

Nyfrälst? Javisst!

Så här långt kommen i intervjun måste vi ta en fnisspaus. Anette talar som en nyförälskad eller nyfrälst när hon talar om det belöningsbaserade träningssättet. Hon är häpen och glad och omskakad och överväldigad i en härlig blandning. Hon liksom bubblar över.

-Ja men det stämmer ju, jag är nyfrälst! Jag kommer från en tradition med mer eller mindre hårda metoder där jag korrigerade när det blev fel utan att fundera på varför det blev fel. Det är en enorm skillnad på min inställning nu. Jag har så mycket roligare – och mina hundar med.

Men givetvis är inte allt guld och gröna skogar; det här är ett tänk som kräver mer av henne som tränare. Ibland går det väldigt fort att lära hunden saker men ibland krävs det mycket klurande och tid för att få saker och ting att fungera med det här träningssättet.

-Men många av mina elever har ju en bakgrund som jag och de kan identifiera sig med mig. De kommer från en norm där den straffbaserade hundträningen fått råda, men givetvis har vi hela tiden gjort det vi har trott varit bäst för våra hundar. Vi måste ju såklart ta bort all eventuell skuld och skam som man kan känna och fokusera framåt.

En belöningstränad provhund

Målet med Cava är att visa att det går att få en trevlig prov- och jakthund även som belöningsbaserad tränare. 

-Jag är ju knappast först med det men det är första gången för mig och jag ser fram mot den resan. Att Cava förstår vad jag vill och gör det med glädje ihop med mig, är dock det viktigaste.

Cava är i skrivande stund uppflyttad till öppen klass workingtest i jaktretrieverklubben och startade nyss sitt andra WT i öppen klass i SSRK. Poängen blev 17, 17, 0, 20 och 20 på de fem rutorna. 

-Cava gjorde det hon kunde men jag måste lära mig att stötta henne och rädda situationer där det kan bli tokigt. Nollan är mitt fel, det hade kunnat bli åtminstone några poäng där om jag skött mig.

Anette påpekar med ett skratt att när det gäller att starta på prov så jobbar hon mycket med sin egen inställning. Det är lätt att hamna i prestige när man känner att man måste bevisa något. Och prestige dödar fort glädjen.

-När prestigen kliver in på scenen så är det lätt att gå tillbaka till de gamla spåren i hjärnan. Jag är säkert fortfarande skitbra på att snärta till snabbt med kopplet kan du tro. Det sitter i muskelminnet. Ibland tänker jag att de som är väldigt bra på tajming när det gäller korrigeringar skulle kunna bli så bra belöningsbaserade tränare.

Anette medger att ibland är det jobbigt att ha läst och fördjupat sig i något för man ser saker som är så himla jobbiga. Men hellre det än att inte fördjupa sig.

-Jag tycker det är så roligt att jobba med utveckling hos människor och samtidigt hjälpa människor att hitta glädjen med hundträning. Även om det finns de som rynkar på näsan åt mitt val så händer det också att folk säger saker i stil med ”med min nya hund har jag varit mycket mildare och inte tagit hårt i den, jag tränar inte precis som du men mer åt det hållet.” Då känner jag en stor glädje.

PS: Du hittar Wanmåda hundkommunikation på Instagram och Facebook – och i Svedala. 🙂

https://www.facebook.com/wanmadahundkommunikation

https://www.instagram.com/wanmada_hundkommunikation/