Spanielmästerskapen 2017

Nu har jag startat mitt första SM! Och jag lovar: fler ska det bli. För detta var verkligen roligt, festligt och spännande. 🙂

Spanielmästerskapen gick av stapeln en helg i november, första dagen gick cockrarna och andra dagarna gick springrarna. Jag gick som viltbärare på springrarnas dag och det är så himla lärorikt att få gå hack i häl med domaren. Jag fick se otroligt många fina springer spaniels – det var väldigt hög klass på flera ekipage. Huruvida klassen på cockerekipagen var lika hög vet jag ärligt talat inte för man ser inte så mycket av det som tävlande. När jag tävlar så är jag inte så fokuserad på de andra heller, jag fokuserar på mig själv och min hund.

Jag har ju förmånen att få starta på prov med och jaga med en väns hund, cockern Kat. Hon startade SM redan förra året och hon har gått i segrarklass ett tag; hon är “bara” en vinst från championatet. Så hon lär mig en väldans massa och tack vare henne får jag ännu fler erfarenheter än om jag bara gått med en hund i öppen klass.

Jag har tränat Kat under hösten och träningen har i princip gått ut på att få oss samkörda. Jag har bondat massor med henne och så har vi försökt hitta vårt sätt att jobba ihop. Det var faktiskt lite knackigt i början och jag har jobbat en del på att växla upp hennes sök som jag tyckt varit lite hackigt och inte alltid så flytigt med mig. Jag har fortfarande några grejer kvar som jag vill lösa med henne men hon är ju en väldigt vältränad och pålitlig hund som är väldigt seriös i sitt arbete. Inga rävar bakom öronen där inte ;). Det är otroligt skönt för då kan jag ju koncentrerar mig på att lära MIG en massa – och inte henne samtidigt.

Inför SM hade hon fått vila från jakt och träning en si så där tio dagar och det visade sig vara en bra motivator.
För jag kan ärligt säga att vi prickade in en formtopp på SM. Hon sökte SÅ jädra bra. Det var världens tempo på henne och hon – som ibland kan vara lite försiktig – kastade sig glatt in i varje snår jag bad henne om. Hon lydde blixtsnabbt alla mina signaler.

Vi startade sist, vilket jag också funkar bra för Kat – hon blir lite extra sugen – inte som Tassla som drar upp sig på ett osunt sätt om hon får vänta flera timmar. Markerna var fantastiskt fina och allt kändes väldigt spännande. Jag fick starta i ett smått osannolikt område: Tänk dig granar som står tätt, tätt som en granhäck men som är avsågade en bit upp så du kan kika över dem utan problem men av hunden ser du noll och inget. 😉

Där skulle Kat slå över en liten smal stig som jag gick på och domaren, som var en irländare med stort hjärta, sa “keep her tight” innan jag fick koppla loss. Men jag var faktiskt inte orolig och Kat höll reda på mig så slapp jag hålla reda på henne. Marken gick över i lite öppnare terräng med lite ängsmark och ett dike på ena sidan. Parhunden gick så pass nära att den ibland kom över på vår sida, när den kom springandes ut ur “granhäcken” som fortfarande fanns kvar på ena sidan.

Vi fick stanna en eller ett par gånger och vänta på att de hade hundbyte och att de sköt på andra sidan, och det gick problemfritt. När jag stod där och väntade spanade jag framåt och såg då att lite längre fram, si så där 20 meter, sprang det fågel under några glesa ormbunkar. Jag drog därför på lite efter att vi fick starta igen och tryckte Kat lite framåt för att vi skulle hinna upp. När det började flyga fåglar omkring oss så var det inte på en kontaktstöt (det tror jag sällan det är faktiskt) utan en fågel flög upp kanske en meter framför där Kat kom prasslande och när den flög så lättade fler. Jag var kanske lite snabb att blåsa, hon hade kunnat få följa den lite med blicken för när jag blåste vände hon upp mot mig, något jag inte känner igen att hon gjort när hon stött. Men när skottes föll så vände hon blicken utåt. Kat är inte en lika vass markör som Tassla men jag tror hon såg fågeln falla. Jag såg den i alla fall i ögonvrån och hade rätt bra koll. Hur som så skickade domaren mig direkt, det vill säga han väste “send her, send her” i mitt öra så då skickade jag henne och hon sprang rakt mot nedslagsplatsen, som var lite i en grop framför en dunge träd, och ÖVER den! Jag blev väldigt förvånad. Hon cirklade lite bakom träddungen och nu minns inte jag helt hur ordningen på allt som hände var. Men jag var tvungen att fråga domaren om jag fattat rätt om var nedslagsplatsen var och han hade markerat samma plats som jag. Medan Kat jobbade på sa skytten att han trodde att träffen tyvärr var lite dålig, alltså hade vi att göra med en “runner”.

Jag puttade därför Kat bakåt och hon tog mina signaler uuurfint och försvann in i buskarna bakom dungen. Där fick hon fasan efter fasan på vingarna och jag började känna mig lite nervös. Ja, de ska springa efter runners men de ska ju inte jaga runt på jagad mark som en dåre. “Call her back call her back” väste min sufflör och jag kallade henne mot mig, hon kom som ett skott, jag stoppade henne framför dungen igen och lät henne gå igenom den inte bara en gång utan två eftersom domaren nu väste “left, left, left”. Åh herregud jag måste skratta lite åt den känslan som uppstår när man försöker hålla sig lugn och tänka medan någon står och väser olika orders på irländska i örat på en, hahaha. Jag blev ju inte lugnare om man säger så – detta måste jag störningsträna hemma, att någon hetsar en att göra saker. Jag får väl hyra in en irländare 😉 .

I det här läget försökte jag faktiskt tänka att nu har hon varit bakom och till vänster jag ska kanske försöka få henne att gå lite mer till höger och bakom. Det funkade – jag fick henne att gå på högersidan om dungen men rätt nära den – och det var i det läget domaren sa “left, left”. OM jag hade varit mer erfaren och coolare så hade jag kanske i detta läget vågat säga “jag försöker till höger nu för där har hon inte varit. Men jag tänkte inte ens tanken – jag tänkte istället “den måste ha sprungit all världens väg” och dirigerade snällt åt vänster.

Så sedan fick jag kalla in Kat och man tog över parhunden som nu skulle försöka få tag i fågeln. Stackars mitt parekipage som ju inte sett någonting alls av vad som hänt eller vad vi gjort. Hon fick området anvisat för sig och sände sin hund. Som betedde sig exakt som Kat. Upp, genom, bakom, tillbaks, snävt runt på högersida och nä! Till slut gick domarna ut och vi stod som på nålar. OM de hittar fågeln så åker båda ekipagen ut. Hade min parhund hittat den hade bara jag åkt.

Tyvärr hittade de den – eller det var ju inte tyvärr egentligen för man vill ju ha in fåglarna fort såklart, särskilt om de inte är döda – men om man bara tänker tävling var det tyvärr 😉 . Och den låg mycket riktigt till höger, fast kanske åtta till tio meter till höger. OCH vad jag inte såg från där jag stod vara att den låg på andra sidan ett elstängsel. Ett litet, lågt elstängsel som avser att hålla räv och andra rovdjur ute ur det område som var inhägnat och som varit utstättningsplats för fasanerna. Tre små tunna trådar, avstängda naturligtvis, men detta var nog en del av förklaringen varför varken Kat eller parhunden gick så långt ut till höger. De har inte lärt sig att springa över ett sådant stängsel. MEN vinden låg också på bort från fågeln så de hade inte en chans att få den i näsan. Hade de fått den så hade nog motivationen att gå över varit större.

“Bad luck, wrong wind” sa domaren och ATTANS vad reeetligt det kändes! Det som hade känts så fint och gått så bra! Men precis så här är det med spanieljakten. Allt går inte att förutse. Vissa situationer som uppstår är man med om en gång och aldrig mer. Det är det roliga – och det retfulla.

Jag är nog världens gladaste förlorare 😉 för jag var såklart besviken över att inte få fortsätta men jag var så nöjd med så mycket och dagen blev så rolig att det kändes bra ändå. Jag blir sällan besviken, någon enstaka gång kan jag vara sur i en stund men det går fort över. Jag föredrar att fokusera på det som funkar och se det andra som lärande.

Och denna dag var ett lärande i sig. Och en väldigt, väldigt rolig upplevelse som gav mersmak. 🙂

På bilden ser ni från vänster Mark Stewart (domare), Anna Lindholm, Elisabeth Persson, Mick Finglas (domare).
1. Anna med Wildphoebes Nighthawk “Penny”
2. Elisabeth med Acke
3. Elisabeth med Tessa
4. Elisabeth med Debbie

Fantastiska ekipage på prispallen! Elisabeth startade med fyra(!) hundar och placerade tre! Anna Lindholms Penny vann unghundsderbyt förra året och blev också utsedd till spanielmästare i år. Mitt hjärta klappar lite extra för Anna och Penny eftersom Penny är kusin med Tassla. <3 Grattis till hela gänget!