Det finns många fällor att falla i när det gäller hundträning. När det gäller klickerträning kallar vi dem ibland skämtsamt för ”klickersjukan”. En av de där ”klickersjukdomarna” är det här med att belöna lite för ofta. Vi vill så gärna att hunden ska lyckas och det är så trevligt att ge hunden en belöning – både den och vi blir ju glada av det – att det kan gå slentrian i belöningarna. Det här är dock en sjukdom som dyker upp först efter ett par år som klickertränare – i början belönar de allra flesta alldeles för lite. Sedan får en även efter flera år som klickertränare inte bli snål med sina belöningar – men man måste vara medveten om vad en belönar.

När vi belöningsträningar är en utebliven belöning nästan lika mycket information till hunden som en belöning. Den uteblivna belöningen betyder ”försök igen så har du chans att få en belöning”. När vi inte belönar så vill vi se att hunden till nästa försök tänker till, tar till sig informationen och gör rätt nästa gång. Blir det flera fel på rad måste vi förstås göra träningen lättare, men ganska ofta kan vi faktiskt vara lite ”tuffa” – har hunden gjort flera lyckade repetitioner på en viss nivå och fått belöning för dem och sedan gör fel är det inte alls säkert att det bästa är att göra nästa repetition enklare. Det bästa kan snarare vara att inte belöna och sedan göra ett försök till på samma svårighetsnivå. Gör hunden rätt då belönar vi förstås massor!

Ett sådant tydligt exempel hade vi på kursens vi höll i England för ett tag sedan. En flattetik hade lätt för att spotta ut föremålet 30-40 centimeter framför mattes hand eller spotta ut det så fort handen kom fram. Dag ett jobbade matte med att backa snabbt och sedan hjälpa hunden genom att bromsa upp och ta fram handen – vips så hamnade föremålet i handen och efter ett tag kopplade hunden att det var det som gav belöning (om hunden la föremålet på marken snodde matte det och gjorde ett nytt försök). Dag två kunde matte lägga föremålet på marken några meter bort, be hunden hämta det och sedan uppmuntra hunden att komma till henne och lämna av det. Efter ett par sådana repetitioner ville vi utveckla det hela så att hunden gjorde samma sak även när matte var tyst. Matte la ut föremålet på samma sätt som innan, men sa nu inget när hunden hade plockat upp föremålet. Vips så släppte hunden föremålet 30–40 centimeter framför mattes hand igen. Istället för att göra det lättare (börja uppmuntra hunden igen när den gripit) la vi ut föremålet på exakt samma sätt och gjorde ett nytt försök där matte var helt tyst. Den här gången hämtade hunden föremålet och lämnade det klockrent i mattes hand. Bingo! Den uteblivna belöningen hade verkligen berättat för hunden vad som lönade sig och inte.

Låt hunden göra jobbet

På temat att våga låta bli att belöna finns även problemet att föraren jobbar mer än hunden. Vissa hundar lär sig att ”utnyttja” det mer än andra. Ibland är det inget problem, men ibland kan det vara det och då gäller det att bli medveten om problemet och lösa det.

Under året har jag stött på ett par sådana exempel som egentligen är ganska lättlösta. I just det här fallet handlade det om förare som böjde sig ner för att ta emot hunden när den kom med föremålet. Det gjorde att hunden alltid lämnade av i höjd med förarens knän eller fotknölar – praktiskt för hunden, mindre praktiskt för föraren 😉 Båda hundarna var ganska stora, en curly och en Landseer, och de har ju verkligen en praktisk höjd för avlämningar så att föraren inte behöver böja sig ner.

Det vi gjorde var att testa vad som hände när föraren inte böjde sig ner för att ta emot dem. Första gången släppte båda hundarna vid förarnas fötter och såg väldigt förvånade ut ”men, du brukar ju ta emot här?”. Andra gången hade Landseern en obetalbar min ”jag ger väl dig den i handen här uppe då” – och sedan behövde matte inte böja sig ner mer, bara komma ihåg att stå rakt och inte böja sig ner 😉