Vägen eller målet?

Information, information och information. Det är vad jag tar med mig när jag startat på prov eller tränat. Ibland är den informationen lätt att ta till sig – ”inga överraskningar där, jag måste helt enkelt bara träna mer på xx i just den här situationen”. Men ibland är den där informationen riktigt jobbig att ta till sig. För mig är det framförallt när jag inte förstår informationen. Förstår jag den inte kan jag inte göra något åt den och den kontrollförlusten tycker jag är väldigt jobbig.

Jag har under de senaste månaderna startat Seeker i nybörjarklass tre gånger och fått med mig mycket användbar information från proven – både sådan som var lätt att ta till sig och sådan som jag först inte visste hur jag skulle ta till mig.

Första provet – vår första start någonsin – och jag var så nöjd med vår insats! Bra avlämningar, bra markeringsförmåga, bra stadga – för ett år sedan hade han inte haft en tanke på att lämna av viltet till mig i en sådan situation och några månader innan dess inte i någon situation. 😉 Luftigt fotgående (väldigt diplomatiskt uttryckt av domaren), ingen vind på söket och bristande erfarenhet av att gå ut på djupet i söket i sådana förhållanden samt med störningar i form av tidigare hämtade vattenmarkeringar bakom oss gjorde att vi fick ett tredjepris. Hem och träna på svåra sök och ännu mer fotgående!

Andra provet gav mig mer svårsmält information. Jag var såååå nöjd med fotgåendet (hade tränat det i svåra miljöer nästan varje dag sedan förra provet och fick dessutom kommentaren “Fin följsamhet”), superstadig, bra avlämningar, bra markeringar, jättebra sök (gick ut på djupet, tog för sig). Och sedan tog han för hårt i en kråka och en trut. WHAT?? Aldrig hänt tidigare, han har snarare varit för lös i greppet. Från att ha varit så nöjd över det vi tränat upp (fotgåendet, söket) gick jag ner mig fullständigt i hur sjutton det kunde hända. Jag förstod helt enkelt inte varför och jag visste därmed inte heller hur jag skulle fixa det. Efter mycket funderande, bollande med träningskompisar och tränare samt lite testande visade det sig bero på mental uthållighet. När han blir trött orkar han helt enkelt inte med vilthanteringen. Bra, nu vet jag vad jag ska träna på – hem och träna vilthantering när han är trött! Jag ska också se om jag kan hjälpa honom att orka – genom uthållighetsträning förstås men också om jag kan ge honom energi i form av mat inför en prestation som jag vet kommer bli tuff för honom.

Tredje provet – dags att testa analysen från förra provet. Inte lika mycket uppvärmning med fotgående/hålla ihop/packa ihop honom gjorde att fotgåendet var åt det luftigare hållet igen – men han höll ihop bra första sträckan, gjorde ett skutt på andra sträckan och ett skutt på tredje. Markeringarna, avlämningarna och stadgan var jättebra. Han täckte marken fint på söket – och så fick han vittring på en trut när han var på väg hem med näst sista viltet (en kråka) och bytte… Hade jag blåst inkallning några sekunder tidigare hade jag nog kunnat rädda det, men det hann jag inte. Mer information: hem och träna ännu mer på att ta första bästa och att komma raka vägen in, ja och så det där fotgåendet då. 😉

Efter mina starter har jag fått väldigt mycket peppiga kommentarer när jag lagt ut filmer och blogginlägg. Det som folk har sagt har ju dels varit på temat ”bryt ihop och kom igen”, vilket en stor del av hundträningen kan handla om. Det är ju trots allt individer och inte robotar vi har att göra med. 😉  Men det har också varit på temat ”så bra att du vågar lägga ut filmer på när det inte blev ett förstapris” och det har fått mig att tänka till.

Jag vet sedan tidigare att mina kursdeltagare uppskattar att jag visar filmer på när träningen inte alltid går enligt plan och hur jag sedan hanterar det och löser problemet. Och kommentarerna jag fått efter mina provstarter har verkligen fått mig att fundera på det där med provresultat och syftet med att tävla.

Jag upplever ibland en stor hets kring att få det där förstapriset – får en inte det är det inte värt att starta. Har en inte fått championatet på sex raka starter så är det inget värt. “Du får bara en lång karriär i nybörjarklass” osv. Självklart är det roligt att få ett förstapris och tävlingsdjävulen fångar ibland även mig – visst vill jag vinna eller till slut ta ett championat, men vägen dit är oftast inte spikrak. Det är lätt att dras med i hetsen, men jag skulle vilja stanna upp och belysa ett par punkter som jag funderat på ett tag.

Varför har jag nu då startat om jag visste att det fanns problem? Jo, för att kunna analysera dem. Vi försöker fixa träningsjaktprov när det går (har haft tre eller fyra stycken i år) men det blir ändå inte samma sak som att starta på ett riktigt prov. Därför måste i alla fall jag ut och testa – var står vi, vad funkar, vad behöver vi träna mer på. Och för att ge både mig själv och min unga hund mer erfarenhet av provsituationer – hur värmer vi upp, hur presterar vi på topp och som ett bra team även i svåra miljöer osv. Självklart vill jag få ett förstapris i slutänden och hade jag haft lite mer tur på förra provet hade jag fått det, men turen räckte inte så det är hem och träna ännu mer som gäller.

För mig handlar det också om att välja förhållningssätt – varför tävlar jag? Vad vill jag få ut av det? Och i slutänden kommer det tillbaka till – varför tränar jag hund?

Jag tränar hund för att det är kul – för mig och hunden, för att det är avkopplande och för att jag vill uppnå ett mål. Provstarterna blir för mig ett sätt att ta reda på hur min hund fungerar i de lägena – ett nyfiket samlande av information helt enkelt. Det är också det jag går tillbaka till varje gång jag hör “det är så lätt för dig (sätt in valfri sak du – vanligtvis – inte kan påverka här) för du har så mycket tur, så enkel hund, så mycket tid osv]”. Hade det gått snabbare eller bättre om jag gjort på ett annat sätt, haft en annan hund, en annan träningsmetod, mer träningstid, mer erfarenhet, mer tillgång till jaktlik träning? Kanske, kanske inte, men det är så här jag har valt att göra och då påverkar jag det jag kan på det sätt jag kan och vill med det träningssätt jag valt. Samtidigt som jag förstås hela tiden försöker lära mig mer för att bli en ännu bättre tränare. Får jag kritik och frågor om det? Absolut, och dem svarar jag gärna på för jag vet varför jag gör det jag gör – och jag diskuterar gärna för att utveckla mig själv som hundtränare. För mig blir slutsatsen alltid (om hunden inte är sjuk): Det funkar inte för att jag inte tränat tillräckligt på det. Punkt. That’s it. Visst hade jag kunnat önska andra omständigheter, men det handlar ju alltid om prioriteringar och möjligheter. Om en prioriterar sin träning (och tränar på rätt saker 😉 ) så ska träningen gå framåt, tränar en inte så går träningen vanligtvis inte framåt. Som Ingemar Stenmark sa “ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”.

Tittar man på andra sporter så är det inget konstigt att i till exempel agility komma hem med fyra diskningar efter en helg, nästa helg tar man kanske en pinne. Jag tror inte jag har hört talas om någon agilityhund som tagit sitt championat utan ett enda diskat lopp. Den där nollan som en får med sig från jaktprovet säger ju inte heller allt – det går att nolla sig på så många olika sätt. Några av de startande på förra provet nollade till exempel genom att vägra gå i vatten, byta vilt och knalla, men de gjorde också fantastiska insatser innan de slutade i en nolla. Det gör att kritiken egentligen är viktigare att titta på än prisvalören, så det är synd att inte alla rasklubbarna lägger upp provkritiken så att den går att se. Det skulle vi alla lära oss mer av!

När nu inte kritiken från alla starter finns tillgänglig kan jag i alla fall visa min. Jag visar den både för min egen skull – det hjälper mig att analysera min träning och få pepp från andra om hur de har löst samma problem – och för andras skull – så att de kan se att de inte är ensamma om att ha det problemet eller så att de kan skratta åt mina problem. 😉 Jag visar alltså när det går fel eftersom det är en naturlig del av inlärningen. På prov får jag information om vad jag behöver gå hem och träna ännu mer på. Därför kommer jag fortsätta att starta på prov även om jag inte är säker på att få ett förstapris. Jag kommer också fortsätta att visa vad jag tar med mig från provet i form av information om vad jag behöver träna mer på. För mig är vägen viktigare än målet, även om det är kul att bli belönad med ett pris såklart. Hundträning är ingen räkmacka – det är mycket träningstid, långa dagar i ösregn och mycket analyserande. Även om det hade varit skönt att allt bara fungerade ibland så är det ju också det här finurlandet och tränandet som gör det så roligt och utmanande. Så ut och starta – och våga prata om vad som inte har fungerat och utmaningarna du jobbar med. Troligtvis jobbar någon annan med samma utmaningar och tillsammans kan ni stötta varandra!

Jag vill jättegärna diskutera det här vidare och höra hur du tänker kring det här. Har du upplevt “hetsen”? Hur hanterar du den? Varför startar du på prov/tävling (eller varför startar du inte?) och vad tar du med dig därifrån?