Förutom själva sökarbetet – som när det funkar är en svårslagen upplevelse med en spaniel – tycker jag det är så fantastiskt roligt att träna dirigeringar. Jag tror att det är för att det går att variera den träningen i all oändlighet. Det är bara ens egen fantasi som sätter stopp för vad man kan göra och inte.
Det är också en rolig aktivering – oavsett vad man planerar att göra med sin hund. Min 9-åriga show cocker Totte är den av mina hundar som jag har gjort minst dirigeringar med och därför kan jag göra en massa roliga grund-dirigeringsövningar med honom när jag vill lära honom något nytt. Han får använda hjärnan och får lite utmaningar som kräver att han faktiskt anstränger sig lite, inte bara är “soffhund”. Och vi har väldigt kul ihop.
Med Tassla gör jag rätt svåra övningar – många minnesövningar där det gått en tid från att vi lagt ut dummys till att jag skickar henne på dem. Men också terrängbyten, störningar och förstås långa avstånd. Vad vi kämpar med just nu är faktiskt hennes stoppsignal som funkar rätt dåligt på avstånd. Quling som ju älskar att springa jätte-, jättefort har blivit riktigt vass på långa linjetag. Med honom jobbar jag som vanligt att han ska göra det jag vill och inte det HAN tror jag vill. 😉 Där är ju den världsberömda Klockan med utlagda skålar helt suverän. Jag försöker lägga till “störningsskålar” väldigt fort i träningen, så det inte ska blir jättesvårt och konstigt när de väl dyker upp. Om jag tränar push backs ställer jag först en skål på hans ena sida och sedan en till på den andra, som han ska ignorera. De bara står där och retas. När han behandlar dem som luft börjar jag dirigera honom till dem in emellan och plötsligt blir skålarna en svårare störning. Quling som är jordens mest nyfikna och optimistiska hund får faktisk slita lite med den uppgiften. 😉 Det är roligt att göra det stegvis svårare och sedan verkligen försöka störa honom så han får anstränga sig mer och mer. Jag burkar låtsas lägga godis i störningsskålen först, sedan lägger jag godis i rätt skål och skickar dit. När han är bra på det byter jag ordning och lägger först godis i rätt skål och låtsas sedan lägga i störningsskålen. Ett bra sätt att försvåra på.
Men det är faktiskt stoppsignalen som brukar vara den största utmaningen när jag håller kurs i dirigeringar. Jag har hållit en kurs i Dirigeringar för rookies i vintras, i helgen var jag i Skåne och träffade ett gäng som jag ska träffa igen om en månad och i slutet av april startar jag upp en kurs till i Kungsbackaområdet. Samtliga elever kom vidare med alla typer av dirigeringar ganska lätt – och nästan alla slet med stoppsignalen på olika sätt …
Jag måste bara dela ett litet filmklipp på hur duktiga helgens elever var. Några hade inte gjort ett endaste dugg innan kursen vad gäller dirigeringar men vi tog det stegvis och systematiskt och det hjälpte förstås till att förarna hade väldigt goda träningsfärdigheter. 🙂 Inledningsvis är det ju rätt mycket att hålla reda på och man behöver ta det steg för steg om hunden ska lära sig att titta dit jag pekar – inte springa FÖR ATT jag pekar utan bara på mitt kommando osv.
https://
I nyinlärningen av stoppsignalen verkar den största utmaningen för många vara att hunden ska klara av att sätta sig på avstånd. VÄLDIGT många har hundar som tror att stoppsignalen betyder att man ska sätta sig framför förarens fötter. 😉 Hunden stannar inte heller på visselsignalen utan på att föraren gör ett gigantiskt kommando med hela kroppen med handen uppsträckt. Men jag vill att hunden ska reagera på visselsignalen först och främst. Det är ju inte så ofta hunden ser på dig innan du blåst stopp – då spelar det ju inte så stor roll att du viftar som en tok. Jag tycker plattformsträningen är väldigt smart här. Men jag tycker även att det är bra att tänka att “flera vägar bär till Rom” och därför tipsar jag alltid om så många sätt jag bara kan komma på, att träna stopp på avstånd. Våra hundar får ju generellt väldigt mycket förstärkning nära oss – och kanske har vi inte haft med i grundträningen av valpen att lära den att jobba på avstånd från oss. Då blir detta en större utmaning än vad det egentligen behövt vara.
Här är några länkar till filmer och inlägg som handlar om den träningen:
När man sedan kommit en bit och fått ut hunden på avstånd verkar det största problemet vara att upprätthålla värdet på stoppsignalen – det vill säga det jag själv jobbar med just nu med Tassla. Jag har slarvat med att belöna stoppsignalen och använt den som en korrigering – jag har stoppat hunden för att ge den ny/mer information om vad den ska göra, men själva stoppet har bara varit en mellanstation för vidare arbete. I längden kan det lätt bli så att stoppet då tappar i värde för hunden. Det är mest något som stör hunden när den håller på att jobba liksom. När det hänt mig förut har det hjälpt otroligt mycket att jag bara belönar upp stoppet ett tag, och sedan kommer ihåg att belöna det emellanåt.
Om du vill börja med dirigeringar finns det platser kvart på dirigeringskursen i Vallda som startar i april. Läs mer och anmäl här!