Nu kommer det tredje och sista inlägget om några av de lärdomar som Flippa och jag gjorde under förra jaktsäsongen. Jag har tidigare skrivit om utmaningen att hunden ska klara av att stanna utom synhåll från föraren och att den ska klara av att följa en löpa.

Idag ska jag beskriva en situation som är väldigt vanlig på en jakt, när man går en roughshooting eller går på en linje med många skyttar, retrievrar och spanielar. Liknande situationer kan uppstå på prov också såklart. Nu ska vi snacka dirigering trots störning av annat vilt som faller.

Detta var en liten jakt med en handfull spanielar och i princip inga retrievrar; vi med spanielar fick alltså göra hela jobbat vilket jag tycker är det roligaste. 🙂 Vi gick allihopa på en linje över en mark som var ganska knölig men det fanns inga stora träd – dock gott om sly och buskar. Jag gick i högerkant av linjen, på min högra sida, 15 meter ut på andra sidan en två meter bred bäck gick två skyttar själva. (Spanielarna räckte inte till för linjen så de fick liksom trampa upp vilt själva där på kanten.)

Efter en stund stöts en fasan långt till vänster om oss och den skjuts. Flippa markerar men det är inte hennes fågel utan hunden som stötte den får apportera. Strax efter skottet går ett skott till höger om oss – de ensamma skyttarna på andra sidan bäcken har trampat upp en fasan som de skjutit ungefär 30 meter framför sig. Varken Flippa eller jag har sett det och knappt heller hört – vi var så upptagna av händelsen åt vänster. Jag riktar Flippa snett framåt för att skicka henne på diagonalen över bäcken. Hon springer längs bäckkanten och drar åt vänster istället och jag blåser stopp och dirigerar henne rakt åt höger över bäcken. Hon går över och jag stoppar henne igen och gör en push back. Samtidigt som jag dirigerar ber jag skyttarna om att dirigera mig. Jag har väldigt dålig koll och försöker bara få Flippa till vad jag tror är rätt ställe. Hon tvekar. Kan jag verkligen gå att lita på – hon såg ju faktiskt den andra fågeln så det borde ju vara den vi hämtar. 😉 Hon vill inte riktigt gå ut i området utan drar sig mot mig igen. Jag får ut henne i vad skyttarna tror är rätt område, blåser närsök men Flippa ser inte alls ut som att hon fått någon vittring utan börjar springa åter till mig igen. Jag lyckas stoppa henne på rätt sida bäcken, ber skyttarna om en bättre anvisning och denna gång lyckas jag trycka ut henne i rätt område som är betydlig längre bort än vad skyttarna först trodde. Flippa är ungefär 70 meter bort när hon får vittring. Fågeln har tagit sig iväg några meter in i ett snår så Flippa drar iväg en liten bit till innan hon får tag i den (den är då död) och sedan spurtar åter till mig, ner för den branta slänten till bäcken, simmar över och kravlar upp på andra sidan.

Vilken seger! En otroligt bra erfarenhet för Flippa att verkligen lita på mig när jag dirigerar. Jag vet något som inte hon vet! 😉 Och att göra det med en så rejäl störning som det innebar att hon hade markerat och sett och hört hur en annan fågel fallit åt ett annat håll. Något som är mer regel än undantag på prov och jakt!

Vi är väldigt upptagna av att lägga på störningar tidigt in hundens utbildning. För det KOMMER bli svåra störningar framöver i hundens jakt- och provkarriär. Och ju tidigare hunden fattar konceptet med att välja bort störningar och lyssna på mig istället, desto bättre. Du vet väl att i nya Apportering till vardag och fest finns det ett helt kapitel med bara dirigeringsövningar? Många med störningstänket integrerat. Och alla finns på film. 🙂 Många övningar finns dessutom som skisser så det är lätt att lägga upp övningen för dig och dina träningskompisar.