Om att träna en skottberörd hund – del 1

Ibland har jag skrivit några rader på Facebook om att jag tränat Qulings skottberördhet. Varje gång har några personer hört av sig och frågat om jag kan berätta mer. Så jag tänkte dela med mig lite av hur jag tänker kring den här träningen och hur jag har gjort, i fyra inlägg framöver.

Som vanligt gäller att studera hunden du har framför dig och utgå från den. Självklart är inte detta det enda sättet att träna skottberördhet utan detta är mitt sätt – med just denna hunden. Dessutom har vi olika förutsättningar att träna med skott. Om mina hundar hörde skott varje vecka när de växte upp så tror jag de varit rätt coola när de väl skulle börja tränas med skott. Jag hade svårt att få till det dock, när Quling var liten, men nu bor jag så jag kan skjuta varje dag om jag vill.

Tassla och även Elsas Diesel hade också en viss skottberördhet när de var små. Det gick dock bort på båda två den dag de upptäckte att skott leder till apport. Vi löste det helt enkelt med att bygga förväntan på skott. (Läs mer om träningen av Tassla här och träningen av Diesel här.) Denna träning kan förstås i något läge bli riskabel. Många förare kommer till mig med en hund som så fort den hör ett skott kastar sig rakt ut helt vilt och börjar leta 100 meter bort. Trots att den inte har synmarkerat – jag har ju inte kastat något …

Quling verkade inte bekymrad över skott när han var valp. Han var med lite i bakgrunden på några träningar och tittade intresserat eller grejade med sin boll ihop med mig. Jag letar febrilt i minnet när jag märkte att berördheten dök upp men minns det inte faktiskt. Men en dag var den där och den blev fort ett rätt stort problem.

Jag minns i alla fall en kurs för två år sedan då vi fick ett skott och en apport och han vägrade att lämna min sida. Jag fattade först inte varför – han tycker det är jättekul att apportera. Quling har dessutom lätt för att lägga osäkerhet på lite allt möjligt som händer och till exempel har jag inte kunnat träna ihop med mer än en person i taget ganska länge. Han blev väldigt tryckt av att vara i en grupp och fixade inte att folk stod och tittade på honom. Detta har jag tränat parallellt så nu har vi faktisk fått till gruppträningen ganska bra. Tyvärr blev han påflugen på senaste kursen vi var på och då tappade jag modet lite. Han har blivit påflugen flera gånger 🙁 och har börjat utveckla hanhundsilska tyvärr, men vi får se nästa kurs om det är något som sitter kvar.

Hur som så visste jag inte riktigt vad som var vad i det läget – var det gruppen eller skottet han reagerade på? Kort därefter testade jag att låta en vän skjuta i närheten och fick kvitto på att det var skottet. Han blev låg och ville inte jobba, eller började springa ut men klarade inte att lämna av. Eller så lämnade han helt sonika platsen och stack iväg …

Då insåg jag att det var hög tid att göra någonting åt det här. Om två dagar skriver jag mer om hur jag började träningen.

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg