Häromdagen upptäckte jag att Tassla har väldigt hög förväntan på att få apportera när jag har kastat något. Det är ju självklart underbart med en hund som älskar att apportera men all träning kan lätt bli för mycket av det goda. Det gäller hitta den där gyllene balansen; hunden ska älska att göra det den gör men det får inte bli en överdos eftersom jag hela tiden måste kunna styra den.

Jag har låtit Tassla hämta nästan allt som jag har kastat – väldigt mycket som en belöning för att hon tvärnitar när jag kastar. Häromdagen gjorde hon så sin första tjuvstart, sekunden före innan jag hann säga varsågod så stack hon. Då insåg jag att hon hade alldeles för hög förväntan utåt fältet och om jag bara fortsätter att bygga på den så kommer hon gå ur hand.

I går var jag också för första gången med om att jag tappade kontakten med henne och inte kunde styra henne. Vi var på väg ut för träning på vår äng och Tassla hade sprungit igång sig lite väl mycket på vägen dit. När vi väl kom dit så var det helt uppenbart mycket viltdoft i markerna. Tassla som annars är väldigt uppmärksam på mig, håller reda på mig och lyssnar på mina olika signaler försvann plötsligt in i sin egen värld. När jag märkte att okontaktbarheten inte släppte så kallade jag in henne (jo, hon kommer alltid på pipan) och kopplade upp henne. Att vara okontaktbar är inget som den här tjejen ska få träna på! Sedan gick vi och satte oss och fikatränade en stund.

När jag märkte att hon var lugnare så satte jag igång träningen. Då var hon åter sitt fina, fokuserade jag. Denna dag blev det bland annat lite uppflogsträning med hjälp av en sådan där liten konstgjord fågel som är som en slangbella – man liksom skjuter i väg fågeln som faxlar och vobblar på vägen genom luften. (Jag har köpt min på Settern, den kallas Flying Duck).

När Tassla stannat (hon stannar nu på själva kastet, jag behöver inte blåsa i pipan) och fågeln landat så gick jag fram till henne och lät henne äta leverpastej medan jag pratade uppmuntrande med henne. Därefter bad jag henne vänta och gick själv och hämtade fågeln och belönade henne igen för att hon satt kvar så fint. Första gången klarade hon inte att sitta kvar när jag gick iväg utan sprang efter mig men då satte jag bara henne igen, visade sitt kvar-tecknet med min hand och belönade för att hon satt, innan jag gick iväg igen.

Vid en annan repetition gick jag och hämtade leksaksfågeln och gav den sedan till henne och så lekte vi ihop med den. Vid ytterligare en gick jag och hämtade fågeln och gick sedan fram till Tassla och lät henne göra ett närsök bakom sig, hon fick leta efter godis som jag strödde ut.

Det är helt enkelt dags att vända hennes förväntan lite åt ett annat håll. Om hon tror att alla uppflog leder till apportering så anar jag att jag kan få en hund som lika gärna jobbar utan att jag lägger mig i om man säger så… Det är högst väsentligt med en arbetsglad hund  att kunna bibehålla styrningen och med mitt träningstänk så innebär det att jag måste kunna erbjuda riktigt bra belöningar hos mig, något som kan tävla med att få apportera.

Och även om jag kanske inte har någon belöning som ensam kan tävla med att få apportera så bygger jag ändå värde för att sitta kvar och vänta om jag belönar det beteendet riktigt mycket och ofta – och så bra det går.

Det får alltså inte bara bli tråkigt – det vill säga att hon inte får göra någonting alls efter att ha sett leksaken flyga iväg – utan VI gör något kul ihop då. Eftersom jag belönar jag otroligt mycket för stadga och att sitta länge och vänta, så undviker jag att bygga in en massa fläng, som det lätt blir när man låter allt hända på en gång och varken hund eller förare hinner andas.


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker